Från Rilpedia

Olof Ingelsson Rabenius, rättslärd, universitetslärare, född 1730 i Romfartuna, Västmanland, d. 16 maj 1772 Föräldrar: kyrkoherden Ingel Larsson Rabenius och Margareta Kalsenia. Gift 1762 med Anna Kristina Bruncrona.

Biografi

Rabenius blev student i Uppsala 1738, promoverades till juris doktor där 1752, varefter han utnämndes till docent inom juridiska fakulteten, vars notarie han blivit redan 1749. 1755 blev han i Uppsala vice akademisekreterare, företog 1757 en utländsk studieresa, varunder han idkade studier i Göttingen, samt utnämndes 1759 till akademinotarie och 1760 till akademiombudsman. Vid 1765 års riksdag tjänstgjorde han som sekreterare i justitiedeputationen och utnämndes 1766 till juris practices professor i Uppsala med bibehållande av sin ställning som akademiens ombudsman.

För universitetet och i synnerhet för den juridiska fakulteten innebar hans tidiga bortgång den största förlust. Den juridiska fakulteten måste efter hans död i många år nöja sig med sina tidigare två professurer: en professor i jus patrium et romanum och en professor i jurisprudentia oeconomiæ et commerciorum, ty den professur Rabenuius hade erhållit var personlig och grundad på rikets ständers särskilda beslut, likasom den professur i jus practicum, som 1747 av ständerna tilldelats akademisekreteraren d:r J. Fick.

Rabenius var en både mångkunnig och skarpsinnig jurist, som under sin korta levnad lämnade många och värdefulla bidrag till den juridiska vetenskapens lyftning och utveckling i Sverige. Han åtnjöt också stort anseende ej blott i Sverige, utan äfven i utlandet såsom synnerligt framstående i sitt lärdomsfack, varom man har ett vittnesbörd däri, att professor Michaelis i Göttingen till honom dedicerade sitt 1769 utgivna berömda arbete "Mosaisches recht". Med ovanlig skarpsinnighet förenade Rabenius det allvarligaste forskningsnit och var icke blott den mest framstående praktiska jurist i Sverige på sin tid utan anses med rätta för en av de yppersta juridiska skriftställare, Sverige framalstrat.

Hans inflytande på studiet av sin vetenskap var därför betydande och skulle varit ännu större, om han offentliggjort frukten av sina forskningar på ett mera åtkomligt sätt än genom det lätt förspridda katedertrycket. Utom av hans många disputationer, de flesta författade på latin, där han med kritisk skärpa bidrog till utvecklingen av den svenska juridiken och kännedomen om dess historia, upptogs hans litterära verksamhet av ett träget samlande av författningar rörande justitieväsendet, vilket lagverk han 1765 av rikets ständer fått i uppdrag att bringa till stånd, men som han blott hann påbörja.

Bibliografi

Tryckta skrifter är De fori competentia (1751-1752), De infamia juris. Sueth. Vanfrägd (1755), De litis denunciatione (1758), De matrimonio clandestino (1759), Primæ jurisprudentiæ communis suecanæ lineæ (1760-63), "Utdrag ur de om rättegångars förkortande i Sverige utkomna skrifter med anmärkningar I" (1760), De processu possessorio (samma år), De jure civitatis (1761), De jure retractus gentilitio. Sueth. Bördsrätt (1764), De legis publicatione (1767), "Praktisk afhandling om klander i jordafång, då laga fasta ligger i vägen" (samma år), De antiquis Vestrogothiæ legiferis (1769), De auctionibus publicis (samma år), Decas thesium juridicarum usum juris antiqui hodiernum ostensura (samma år), Primæ jurisprudentiæ extrajudicialis lineæ (samma år), De fatis literaturæ juridicæ in Suecia commentatio (1770), "Om klander af lös egendom, som på god tro kommit i tredje mans hand" (samma år) och "Tankar om lagfarenhetens nuvarande tillstånd i Svea rike" (1772).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.