Från Rilpedia

Nils Gustaf Alexander Sparre, född 31 maj 1834 i Fågelås församling, Skaraborgs län, död 4 september 1914, var en svensk politiker, godsägare och kammarherre. Han var talman i första kammaren 1896-1908.

Sparre var i riksdagen ledamot av Ridderskapet och adeln 1862-1863 samt 1865-1866, han var ledamot av första kammaren 1870-1888 och 1888-1908.

Sparre var ordförande i riksdagens statsutskott under åren 1883-1895. Under sin tid som riksdagspolitiker erhöll han flera gånger erbjudande av Oscar II att bli regeringschef, främst efter Boströms avgång 1900, men han avböjde samtliga anbud.

Uppväxt

Sparre föddes som son till överstekammarjunkaren och greven Johan Alexander Artemis Sparre och dennes hustru Sofie Adelaide Rosalie Anker.

Han övertog 1861 skötseln av sitt fädernegods Almnäs i Fågelås fram till 1886 då han sålde det och han köpte två år senare Mariedal i Ova.

Han blev 1861 kadett vid krigsakademien vid Karlberg 1847 och avancerade plikttroget genom den militära världen fram till 1862 då han deltog i ståndsriksdagarna 1862, 1863-1865 och 1866. Han var också verksam vid det kungliga hovet som kammareherre och tjänstgjorde hos drottning Lovisa.

Politisk karriär

Sparre deltog i landstingspolitiken i Skaraborgs län 1863-1871, 1876-1883 samt 1897-1900. Landstinget, som utsåg ledamöter till första kammaren i Skaraborgs läns valkrets, valde 1871 in Sparre i riksdagen. Han blev bland annat ledamot i bevillningsutskottet (den tidens skatteutskott) men fanns sin naturliga hemvist i statsutskottet vars vice ordförande han var 1881-1882 och ordförande 1883-1895.

Som riksdagsman deltog han i viktiga politiska skatte- och försvarskommittéer. Skattefrågan som också var en försvarsfråga eftersom indelningsverket finansierades av lantbrukarna som betalade grundskatterna som var den tidens stående jordskatter. Eftersom lantmannapartiet vägrade acceptera utvidgad värnplikt utan avskrivning av grundskatterna var de politiska stridslinjerna fastlåsta.

Sparre var en av de ledamöter av första kammaren som som sökte samförstånd med bönderna vilket ledde till kompromissen 1873 som sedan tog omkring 20 år att fullfölja.

Han röstade mot regeringen De Geers försiktiga värnplikstförslag men stödde Arvid Posses strävanden i samma riktning. Regeringen Posse föll dock på Lantmannapartiets bristande stöd.

Under statsminister Robert Themptander var Sparre en av regeringens främsta talesman och försvarare gentemot regeringschefens kritiker.

På grund av sitt stöd till frihandelns idéer dumpade Skaraborgs läns landsting under tullstridens mest hårda skede. Han återvaldes dock till första kammaren av Västernorrlands län eftersom bostadsband inte krävdes. Han valdes till första kammarens vice talman i mars 1891 och innehade posten till 1895. Han blev kammarens talman och serafimerriddare 1896.

När E. G. Boström blev regeringschef blev Sparre på grund av sin vänskap med Boström en av rikspolitikens främste försvarare och understödjare. På grund av detta stannade han kvar som talman längre än beräknat. Som talman var han allmänt respekterat på grund av sin medlande hållning mot olika politiska hållningar inom riksdagen. Han försvarade första kammaren mot "vänsterns klasshat" och var orolig över socialisterna. Han höll en kritisk hållning mot unionshöken Oscar Alin som han betecknade som en "fanatiker"

Efter Boströms avgångar 1900 och 1905 som regeringschef blev Sparre tillfrågad om han ville bli statsminister men avböjde bägge gångerna.

Efter 1905 var hans politiska karriär i princip över och han lämnade riksdagen 1908.

Källor

• Svenskt Biografiskt Lexikon

Företrädare: Pehr Ehrenheim

Första kammarens talmän 1896–1908

Efterträdare: Christian Lundeberg