Lars Magnus Ericsson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
"LM" omdirigerar hit. För cigarettmärket, se L&M.
Hågelby Gård, Foto: Holger Ellgaard

Lars Magnus Ericsson, L. M. Ericsson, född 5 maj 1846Nordtomta gård i Värmskog, Grums kommun i Värmland, död 17 december 1926Hågelby gård i Botkyrka i Stockholms län, var en svensk uppfinnare och företagare. Han är mest känd som grundare av Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Ericsson var son till hemmansägaren Erik Ericsson (1804-1858) från Vegerbol i Värmskog, och Maria Jonsdotter (1810- före 1859) från Mosterud i Stavnäs. Han föddes i Värmskog, mellan Grums och Arvika ,och växte upp i den lilla byn Vegerbol. Hans födelsehem är idag museum.[1] Då Ericsson var elva år avled fadern och han var tvungen att börja arbeta. Han arbetade som rallare och gruvarbetare, både i Sverige och Norge. År 1867 flyttade familjen till Stockholm och han tog arbete vid Öller & Co, som huvudsakligen tillverkade telegrafutrustning. Efter sex år fick han tack vare sina färdigheter stipendium för att fortsätta utbilda sig utomlands. Han åkte till Schweiz och Tyskland; bland annat arbetade han hos Siemens och Halske.

Då Ericsson 1876 återvände till Sverige grundade han och en kamrat från Öllers & Co, Carl Johan Andersson, en liten mekanisk verkstad. De höll till i ett före detta kök på omkring 13 m² på Drottninggatan 15 i centrala Stockholm. Till en början sysslade de med tillverkning av matematiska och fysikaliska instrument, men snart började man tillverka sin egen variant av telefonen. År 1883 började man samarbeta med Henrik Tore Cedergren, grundare av Stockholms allmänna telefonaktiebolag, och Ericssons företag började växa ordentligt, till vad vi idag känner som Telefon AB L.M. Ericsson.

År 1900 drog sig Ericsson tillbaka från företaget; han var då 54 år. Han behöll sina aktier fram till 1905, då han sålde dem.

I december 1909 kallades Ericsson av Stockholms högskola till fil. hedersdoktor.[2]

Ericsson slog sig ner på Alby gård i Alby i Botkyrka kommun, där han skapade ett mönsterjordbruk. Hans ladugård var storslagen och modern, med telefoner och snillrika uppfinningar. Ladugården finns fortfarande kvar och är idag ombyggd till kulturhuset Subtopia. Där finns bland annat Cirkus Cirkör och en rad upplevelse- och mediaföretag. På ålderns höst lät Ericsson bygga Hågelby gård i Botkyrka kommun, dit han sedan flyttade. Gården finns fortfarande kvar och är i dag en upplevelsepark.

Det har sagts att Ericsson var en krävande person, som ogillade all publicitet runt sin person. Han var respekterad av sina anställda. Han var en motståndare till patent, då många av företagets produkter inte varit möjliga att producera om patentlagstiftningen varit mer effektiv. Han brydde sig inte om att ett norskt företag kopierade hans telefon, och hans egen telefon var i stort en kopia av en modell från företaget Siemens. Hade lagstiftningen varit mer effektiv hade Bell kunnat patentskydda telefonen i hela världen, vilket han nu inte kunde. Från början trodde Ericsson inte på att de stora massorna av människor skulle vara intresserad av att äga en telefon – han såg den som en leksak för överklassen.

Lars Magnus Ericsson avled på eftermiddagen den 17 december 1926 i sitt hem Hågelby gård i Tumba efter en hjärnblödning. Han begravdes i det sydvästra hörnet på kyrkogården vid Botkyrka kyrka, söder om Stockholm. Hans grav är inte utmärkt med någon gravsten.

Lars Magnus Ericsson var morfar till biskopen Bo Giertz.

Noter

  1. Engvall, L.M. Ericssonmuseet i Värmskog 1962
  2. Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm, 1979, ISBN 91-46-13376-3, sidan 108.

Källor

  • fil dr Harald Schiller, Händelser man minns - en bokfilm 1920-1969 (1979)
  • G Collberg, "En svensk telefon i varje hem", årsboken Dædalus (1943)
  • John Engvall, "L M Ericsson-museet i Värmskog", Samlarnytt (1962), nr 3-4, s. 22
  • Hemming Johansson, "L.M. Ericsson", Teknsik tidskrift (1927)
  • B. Mylén, Torparsonen som skapade en världsindustri. L M Ericsson (1946)
Personliga verktyg