Georg Gustaf Wrangel af Adinal

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Georg Gustaf Wrangel, "brännvins-Wrangel", 1728-1795.

Georg Gustaf Wrangel, kallad "brännvins-Wrangel", född 23 mars 1728, död 7 december 1795 i Livorno, friherre Wrangel af Adinal, militär. Son till Carl Henrik Wrangel af Adinal.

Han inskrevs vid armén 1737 och hade 1746 avancerat till fänrik vid Livgardet. Som sådan beordrades han att bevaka Springer, vann på grund av faderns sympatier för mösspartiet Kristofer Springers förtroende, men förrådde honom, vilket ledde till Springers ofärd. Faderns förbittring över förräderiet förmådde Wrangel att 1747 gå i fransk krigstjänst, där han genom arvprinsen Adolf Fredriks förmedling fick anställning som kapten. Återkommen till Sverige blev han 1749 löjtnant vid Livgardet, 1750 kapten vid Cronhjortska regementet och 1752 överadjutant. År 1756 utsågs han av ständerna att vara kavaljer hos kronprinsen, men frånträdde befattningen samma år. Året därefter, år 1757, blev han major vid Drottningens livregemente och deltog 1759 som generaladjutant på ett hedrande sätt i Pommerska kriget. År 1760-61 var han minister vid Nedersachsiska kretsen och resident i Hamburg. År 1761 blev han överste för Gula husarerna, förflyttades i samma egenskap 1763 till Bohusläns regemente och 1769 till Nylands dragoner, samt erhöll samma år generalmajors avsked.

Genom sin första hustru var han arvinge till betydande gods i Mecklenburg, varför han nu uppehöll sig några år i Tyskland, där han 1770 blev domherre, d v.s. förvärvade ett sekulariserat domherreprebende i Havelsberg. Sedan han 1773 avhändt sig detta och därpå även sålt sina tyska gods, återkom han till Sverige vid den tidpunkt, då Gustav III var sysselsatt med planerna på att reglera brännvinstillverkningen i Sverige. Som kännare av den preussiska brännvinslagstiftningen lyckades Wrangel bli tagen till råds därom och även vinna kungens förtroende, så att han 1775 utnämndes till landshövding i Västerbottens län samt generallöjtnant. Det var på hans förslag som den av Liljencrants framställda planen, att brännvinstillverkningen skulle bedrivas vid mindre utarrenderade brännerier, ändrades därhän, att stora kronobrännerier upprättades, vilka delvis inrymdes i några av våra historiskt märkvärdiga slottsbyggnader. Han hade (1775-80) plats i den s. k. brännvinsdirektionen, som skulle bringa till verkställighet och övervaka denna inrättning. Som belöning för sitt verk hoppades Wrangel erhålla riksrådsvärdighet och generalguvernörskapet i Pommern, men då kronobrännerierna ej blev så fördelaktiga som kungen väntat, fick han nöja sig med att 1781 förflyttas till Halmstads landshövdingstol.

För sjuklighets skull blev han 1784 tjänstledig och vistades sedan 1785 i Italien. I december 1788 utnämndes han, med bibehållande av landshövdingplatsen, till minister i Italien, men kallades hem 1792 för att lämna plats åt Gustaf Mauritz Armfelt. Istället utnämndes han samma år till minister i London, men mottog inte denna plats, och 1793 tog han avsked från landshövdingeämbetet. Även efter sin hemkallelse kvarstannade han i Italien. Under en brunnskur i Pisa 1795 kom han i förbindelse med den landsförvisade Adolf Fredrik Munck, som talade vitt och brett om de avslöjanden han skulle göra rörande den kungliga familjen och om revolution i Sverige m m., om han inte fick upprättelse. Den gamle lättskrämde Wrangel skyndade att underrätta regeringen om den hotande faran och fick order att underhandla med Munck och att i nödfall bemäktiga sig hans person samt lockades med utsikt att, om han skötte saken till belåtenhet, vinna sina önskningars mål, men döden kom emellan. År 1793 hade han i hemlighet övergått till katolicismen.

Källor

• Nordisk familjebok