Från Rilpedia

Carl Ulrik Sondén, född 29 maj 1802 i Landeryds socken, Östergötland, död 6 maj 1875 i Stockholm, var en svensk psykiater.

Sondén blev student i Uppsala 1821, medicine kandidat 1827 och medicine licentiat 1828. Han förordnades 1832 till läkare vid Danvikens Hospital, gjorde 1833-34 en resa genom Danmark, Holland, Belgien, Frankrike och flera tyska stater för studier i psykiatri och för att inhämta kunskaper om olika typer av hospital. Efter hemkomsten blev han 1835 medicine doktor i Uppsala. Åren 1847-62 var han överläkare vid Danviken, 1849–58 tillika ombudsman och fiskal i Sundhetskollegium och 1858-74 medicinalråd. Han blev 1849 ledamot av Vetenskapsakademien och tillhörde även flera medicinska och filantropiska sällskap. Sondén var såväl genom skrifter som i kommittéer verksam för hospitalsväsendets förbättring och bröt med den gamla metoden att behandla sinnessjuka med tvångsmedel.

Åren 1837-48 redigerade han Svenska läkarsällskapets nya handlingar och var 1839-49 huvudredaktör för tidskriften Hygiea, till vars grundande han även medverkat. I denna tidskrift publicerade han 1857 artikeln Om idioters uppfostran och undervisning, i vilken han, inspirerad av Edouard Séguins pedagogik hävdade att det borde vara statens ansvar att ta hand om de sinnesslöa och deras utveckling från samhällsodugliga och blott tärande medborgare till verksamma och närande. Han utgav dessutom Anteckningar öfver den epidemiska religiösa ecstas, som herrskade i Sverige åren 1841-42 (1843), Danviks dårhus (1853) samt flera översättningar, särskilt i homeopati. Vetenskapsakademien lät 1915 slå en medalj över Sondén.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sondén, Karl (Carl) Ulrik, 1904–1926 ^(Not).

Delar av denna artikel är baserade på artikeln Sondén, Carl Ulrik  ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.