Från Rilpedia

Carl Georg Starbäck, född 18 juli 1828 i Falun, död 8 oktober 1885 i Uppsala, var en svensk historiker och romanförfattare, far till Karl Starbäck. Starbäck odlade med framgång den historiska romanen efter Walter Scotts och Ingemanns mönster och behandlade fängslande episoder ur Sveriges medeltidshistoria i Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture; han gjorde sig också känd som populärhistoriker i sina av P.O. Bäckström fortsatta Berättelser ur svenska historien.

Han genomgick Klara skola och gymnasiet i Stockholm (tillsammans med några kamrater stiftade han gymnasistsällskapet "Concordia") samt blev 1849 student i Uppsala. Starbäck promoverades till filosofie magister 1854 på Vasaätten under unionstiden och blev samma år vikarierande kollega i Västerås, anställdes 1855 som lärare vid privata nya elementarskolan i Norrköping och blev 1858, lika som Daniel Anton Sundén, föreståndare för sistnämnda läroverk. I dessa befattningar stod han kvar till 1862, på sista tiden sysselsatt dessutom dels med redigeringen av en illustrerad veckotidning, "Svenske arbetaren" (1861-65), dels med skötseln av ett tryckeri. Han lämnade sin lärarverksamhet för att ostörd kunna ägna sig åt litterär produktion. Men efter att redan på hösten 1862 ha haft förordnande som folkskolinspektör i Stockholm sökte och fick han 1864 lektoratet i historia och svenska vid Norrköpings högre elementarläroverk. Drabbad av ett slaganfall, som medförde förlamning i högra armen och betydande talsvårigheter, måste han redan 1872 söka tjänstledighet från befattningen och fick 1875 avsked med av riksdagen beviljad pension. Starbäck bidrog särskild genom sina berättelser ur svenska historien betydligt till att sprida historisk kunskap bland folket.

Starbäck var en av Sveriges på samma gång produktivaste och populäraste författare samt utgav såväl rent historiska arbeten som historisk-romantiska skildringar av större och mindre art. Hans främsta historiska verk är Berättelser ur svenska historien (elva delar och början av tolfte 1860-75, flera delar omtryckta), vilket 1875-81 fortsattes och avslutades av P.O. Bäckström (flera upplagor). Ett par arbeten, som utkom i en mängd upplagor, är hans Försök till lärobok i svensk historia för folkskolor och nybegynnare (1862) och Små berättelser ur svenska historien (1867). Bland hans övriga skrifter märks Inledning till medeltidens historia (1856), Historiens betydelse som undervisningsämne (1859), Öfversikt av riksföreståndarskapet i Sverige under unionstiden (1864), Läsebok, innehållande smärre berättelser ur svenska historien (1865), Skarpskyttens ungdomsminnen, historisk berättelse (1867) och Små berättelser om märkliga orter i Sverige (1868).

Hans första novell, Gud och guld, trycktes 1853, Den följdes av Grafvens son (1859), en roman från 1830-talets förra hälft, den romantiserade berättelsen Mäster Olofs bröllop (1871), den historiska romanen Engelbrekt Engelbrektsson (1868-69), Taflor ur historien och vår tid (1870), den historiska romanen Öfverste Stålhammar (1870), den historiska romancykeln Nils Bosson Sture (1870-71), Berättelser ur gamla historien (1871), Historiska bilder (1871), Lifknektens berättelser om händelser ur Gustaf II Adolfs historia (1879). Vidare kan nämnas en av honom utgiven Lärobok i svensk prosastil (1869). Tillsammans med F.R. von Kraemer utgav han en Läsebok i fäderneslandets häfder (1878-83).

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Starbäck, Karl Georg, 1904–1926 ^(Not).

Externa länkar

• Carl Georg Starbäck: Berättelser ur svenska historien, 1885.