Från Rilpedia

Spårdjup är ett mått på vägars ytslitage från dubbdäck och deformation från tunga fordon. Vintertid används det också som ett bland flera mått på behov av vinterväghållningsinsatser. Spårdjup anses ofta ha stor betydelse för vattenplaningsrisk och trafikolyckor. En omfattande utredning av drygt 78 000 svenska olyckor ger dock inget starkt stöd för detta. Ett undantag är vägsträckor där vägbanan även har otillräckligt tvärfall (lutning i sidled), så att vatten och slask inte rinner av vägbanan; där ökar olycksfrekvensen starkt. Spårslitna vägar uppfattas som obekväma och otrygga att åka på; komfort är därför ett gott skäl för att asfaltera om dem. Ofta motiveras omasfaltering av spårslitna vägar istället med att man vill öka trafiksäkerheten; detta motiv har alltså tveksamt stöd i vetenskapliga fakta. Däremot ger trafiksäkerhetsforskningen mycket starkt stöd till att bygga om platta vägsektioner så att de får tillräckligt tvärfall för att vatten ska kunna rinna av vägbanan. Forskningen ger också gott stöd till omasfaltering av guppiga vägsträckor så att de blir jämna. Vägverket laserskannar vägars skick (spårdjup, tvärfall, vägojämnhet m m) med profilografmätbilar.

Källa: Vägytans inverkan på trafiksäkerheten, VTI Meddelande 909-2002