Vägojämnhet
Från Rilpedia
Vägojämnhet, beteckning för avvikelser på en vägyta jämfört med ett verkligt plan, vilka påverkar fordonsrörelser, färdkvalitet, dynamiska laster, avvattning och vinterväghållning.
Vägojämnheter har våglängder från 0,5 m och upp till hundratalet meter. Vanligtvis är ojämnheter med ca 1 - 30 m våglängd mest störande. "Vågor" med kortare längd än 0,5 m, t ex potthål, heter på vägtekniskt fackspråk Megatextur.
Den övre gränsen för vägojämnheters våglängd definieras av åksjukebesvär i ambulansbilar. I områden med ojämna vägar blir upp till ca 40 % av ambulanspatienterna (och ca 25 % av ambulanssjukvårdarna) åksjuka, vilket kan vara förödande för patientens hälsa. Orsaken till åksjuka är böljande rörelser med 0,1 - 0,63 Hz frekvens. Människan är mest åksjukekänslig vid ca 0,2 - 0,25 Hz. För en patient i en ambulans med utryckningfart 140 km/tim (ca 40 m/s) ger vägojämnheter med våglängder kring ca 40 / 0,2 = 200 m mest åksjukebesvär.
Ett par vanligt förekommande typer av mycket långa ojämnheter är skevningsövergångar mellan tvära kurvor på omoderna vägar, respektive sättningar i vägar som fyllts ut på lös lera och siltjordar. Ett effektivt sätt att minska åksjukeproblem är därför att räta ut tvära kurvor samt förstärkt grundläggning på svag mark. Det är inte särskilt effektivt att sänka farten; för att få lägre frekvens än 0,1 Hz från nämnda skevningsövergång, måste ambulansen sänka farten från 140 till under 70 km/tim. Det går inte att lösa problemet genom att bygga om ambulansbilens fjädring; det är fysikaliskt omöjligt att isolera bort rörelser med så låga frekvenser som 0,1 Hz.
Vägverket laserskannar vägojämnheter med avancerade profilografmätbilar.
Vägojämnheter medför kraftigt försämrad trafiksäkerhet, i synnerhet i kombination med halt väglag så som vid underkylt regn.
