Sofia (visdom)
Från Rilpedia
Sofia (Σoφíα, grekiska för "visdom") är ett centralt begrepp i hellenistisk filosofi och religion, platonism, gnosticism, ortodox kristendom och esoterisk kristendom, såväl som kristen mystik. Sofiologin är ett filosofisk koncept om visdom, såväl som ett teologiskt koncept när det gäller visdomen hos Gud. Enligt kristen teologi beskriver "visdom" (hebreiska Chokmah, grekiska Sophia, latin Sapientia) en aspekt av Gud, eller det teologiska konceptet rörande Guds vishet. Paulus hänvisar till konceptet, bland annat i Första Korinterbrevet, men dekonstruerar då oklart världslig visdom:
- "Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?" (1 Kor. 1:20).
Paulus ställer världslig visdom mot en högre visdom hos Gud:
- "Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet" (1 Kor. 2:7).
I den Östligt ortodoxa kyrkans mystiska teologi förstås visdom som det gudomliga Logos, "Ordet", som blev inkarnerat som Jesus Kristus.[1] I den Heliga Familjen representeras Sofia ofta av Theotokos (gudaföderskan, Jungfru Maria). Sofia uttrycks som den heliga visdomen hos Gud och helgonen, erhållen genom ödmjukhet, och Maria som Guds moder ses som det första och största av alla helgon. Enligt Östortodox kristendom är ödmjukhet den högsta visdomen bör eftersträvas mer än någon annan dygd. Det är ödmjukhet som uppodlar den heliga visdomen och som i motsats till kunskap är den avgörande egenskap som förlänar människor frälsning och tillträde till himmelriket.[2] Begreppet Sofia har kämpats med som en viktig del av gudomen (Treenigheten) bland vissa östligt ortodoxa religiösa tänkare.
Hagia Sofia eller Heliga Visdomens kyrka i Konstantinopel var den Östligt ortodoxa kyrkans religiösa centrum i nästan tusen år.
Inom romersk-katolsk mysticism ärade Hildegard av Bingen Sofia som en kosmisk person eller "kraft", både i sina skriftliga verk och i sin konst.[3] Inom protestantisk mysticism beskrivs Sofia ibland som Guds visdom, och ibland som en ren, oskyldig ande som utgår från Gud. Sofia ses som uttryckt i hela skapelsen och naturen[4] samt av många kristna mystiker, bland annat Jakob Böhme,[5] som en integrerad del av det andliga välbefinnandet hos människan, i Kyrkan och i kosmos.
Inom gnosticismen ses Sofia som kvinnlig och i likhet med den mänskliga själen, men också som en av de kvinnliga aspekterna av Gud och Kristi brud. Hon anses ha fallit från nåd på något sätt och har på så sätt skapat eller bidragit till att skapa den materiella världen.
Översättning
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Noter
- ↑ Pomazansky, Protopresbyter Michael (1963, på ryska), Orthodox Dogmatic Theology: A Concise Exposition, Platina CA: St Herman of Alaska Brotherhood (publicerad 1994, Eng. Tr. Hieromonk Seraphim Rose), s. 357 ff, ISBN 0938635-69-7. Texten tillgänglig online: [1]
- ↑ St. Nikitas Stithatos (1999), ""On the Practice of the Virtues", and also "On the Inner Nature of Things"", The Philokalia: The Complete Text, Four, London: Faber and Faber, ISBN 057119382X
- ↑ Målning av Hildegard av Bingen, en avbildning av Sofia [2] En CD med musik skriven av Hildegard of Bingen, med titeln "Chants in Praise of Sophia" [3]
- ↑ Julie Hirst, Jane Leade: Biography of a Seventeenth-Century Mystic (2005)
- ↑ Jakob Böhme, The Way to Christ (1622)
