Småviltjakt
Från Rilpedia
Småviltjakt innefattar bland annat jakt på hare, rådjur samt fågeljakt till exempel på skogsfågel och ripa.
Innehåll |
Jakt efter hare
Hare jagas i regel för drivande hundar, t.ex. Finsk stövare, Hamiltonstövare eller Schillerstövare. Hagelgevär används. Haren är känd för att lura sina förföljare med diverse krumbukter såsom att springa längs vägar eller tillbaks i sina egna spår varefter ett flera meter långt skutt tas åt sidan, ett sk avhopp. Efter ett avhopp måste hunden på nytt ta upp spåret genom att "ringa", dvs. springa runt området och finna det utgående spåret.
Jakt efter rådjur
Jakten bedrivs valigen på två sätt: pürch under sensommaren och jakt med hund under hösten. Även jakt med drevkedja förekommer. Med pürch menas egentligen smygjakt med kulgevär, men även jakt från en plats eller kombination av smygande och sittande jakt räknas i dagligt tal till pürchjakt. Hundar används antingen som drivande hund eller stötande hund. Drivande hundar ska vara långsamma såsom tax och skällande förfölja viltet under mer än fem minuter så att skottchanser ges när jägaren placerat sig där viltet förväntas passera. Stötande hundar, typ Wachtelhund eller Spaniel, används med fördel i mindre viltrika områden. Hunden förföljer viltet en kort bit och återvänder sedan tillbaks till jaktområdet där ett nytt djur söks upp och "stöts" ut så att skottchans kan uppstå.
Jakt efter räv och grävling
Jakt efter räv bedrivs med drivande hundar, vakjakt på natten samt grytjakt. Under senare år har jakten med pipa för harskrän rönt intresse. Få jaktbara arter har vunnit så stor respekt för sin förmåga att bli varse jägaren. Med sin ypperliga syn, luktsinne och hörsel samt förmåga att ana ugglor i mossen är räven en stor utmaning. Många är de som på väg från passet sett de ringlande spåren i snön på säkert avstånd från jägaren. Således kräver jakten både tystnad och koll på vart vittringen sprids. Endast skabbrävar och årsungar kan ibland bli lätta byten.
Grävling jagas ofta med ställande hundar, t.ex. jaktterrier eller älghundar, samt genom grytjakt eller vaktjakt sena kvällar vid havreåkrar eller utanför gryt.
Jakt efter skogsfågel
Skogsfågel, dvs. tjäder, orre och järpe jagas med hagelgevär och trädskällande hundar och stående fågelhundar. Tjäder och orre jagas även med kulgevär under sk toppjakt, dvs. att skogsfågeln sitter i träd under vintern. Orren äter knopp medan tjädern äter tallbarr.
Jakt efter ripa
Ripjakt bedrivs mestadels med hund eller som smygjakt.
Jakt efter änder och gäss
Jaktformerna varierar mellan de olika änderna och gässen. Från ytterskärgård, våtmarker till stubbåkrar.
Jakt efter kråkfåglar
Förknippas oftast med jakt över uv-bulvan under våren. Innan häckningen är kråkorna mer aggressiva mot rovfåglar och rovdjur. De bråkar då gärna med en konstgjord uv, eller för den delen ett preparerat rävskinn. Under ljudliga skrän cirkulerar kråkorna över bulvanen och dyker till om med ner mot den i ett skenanfall. För att få uppmärksamhet och locka på kråkorna kan en lockpipa användas. Kråkfåglar kan även jagas vid åtel, körsbärsträd, stubbåkrar eller vid vår- och höststräck. Kråkfåglarna anses gynnade av människans kultur och kan därmed bilda starkare stammar än naturligt, vilket lokalt kan få negativa konsekvenser för till exempel fåglar eller harar i öppna eller brutna landskap.
Duvjakt
I Sverige finns huvudsakligen fyra arter: tamduva, ringduva, turkduva och skogsduva. Det är endast ringduvan som jagas. Den vanligaste jakten är förmodligen på eller i närheten av odlade åkrar där duvorna ofta uppträder i stora flockar. Ringduvan tycker mycket om ärtor och vete som lagt sig. Jakt på enskilda duvor bör undvikas till långt fram i slutet av augusti eftersom duvorna kan ha ungar i boet senare än vad som kan anses normalt för andra fåglar.
.png){kind=small}
