Alpin skidsport
Från Rilpedia
Alpin skidsport är en sammanfattande beteckning för slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp och alpin kombination. Alla discipliner utom parallellslalom går ut på att åkare en efter en åker en med "portar" utstakad bana, och åkaren med kortast åktid vinner. Slalom och storslalom körs i två åk där den sammanlagda tiden räknas. Parallellslalom skiljer sig från övriga discipliner genom att istället vara en utslagstävling där åkare mot varandra en mot en. Först ner i ett åk går vidare till nästa omgång, möter en annan heatvinnare, och så vidare.
Alpin skidsport (dock ej parallellslalom) ingår i de Olympiska vinterspelen och ett världsmästerskap anordnas vartannat år. Vidare arrangeras varje säsong cuper på olika nivå där flera tävlingar på olika orter ingår. Främst bland dessa är Världscupen där tävlingarna flyttas runt i Europa och Nordamerika. Historiskt sett är Österrike och Schweiz de mest framgångsrika nationerna men även Frankrike, Italien, Tyskland, Norge, Sverige, Kroatien och USA har haft stora framgångar genom åren.
Några kända skidorter är Åre och Sälen i Sverige, St Anton, Kitzbühel och Sölden i Österrike, Val-d'Isère, Chamonix och Val Thorens i Frankrike, Sestriere i Italien, Sankt Moritz i Schweiz och Aspen i Colorado, USA.
Utövare av alpin skidsport kallas "alpin skidåkare".
Utrustning
Till alpin skidutrustning räknas, förutom skidor ("slalomskidor"), bindningar, pjäxor och stavar även skyddsutrustning som hjälm, handskar, vadderade kläder, ryggskydd och arm- och benskydd.
Alpin skidåkning ur ett tekniskt och utrustnings hänseende är karaktäriserad vid att hela foten och pjäxan är fastspänd i skidan, till skillnad mot de nordiska skidgrenarna och i tekniken telemark där pjäxan endast sitter fast mot skidan i tådelen. Trots att foten och benets vinkel vid en första anblick verkar vara konstant mot skidan, är alpin åkning knappast odynamisk. Mycket av den alpina skidåkningstekniken går ut på att skifta vikt mellan skidorna och mellan olika delar av skidan och pjäxan måste därför "flexa" lagom mycket och tillåta en viss rörlighet.
Skidor var traditionellt gjorda av enbart trä. Omkring 1926 lanserade österrikaren Rudolf Lettner de första metallsidorna till skidor. Från 1960-talet och framåt har mycket hänt på materialsidan. Alla alpina skidor har idag kanter av stål och skidorna är uppbyggda av olika kombinationer av t.ex. plast, kolfiber och trä. Läs mer.
Bindningens syfte är två. Dels att fixera pjäxan mot skidan, dels att vid fall/olycka "lösa ut" och frigöra skidan från foten för att undvika allvarligare skador. Dagens bindningar är ställbara steglöst för att varje åkare ska kunna få en inställning som bra matchar dennes vikt, vana, skicklighet, åkförhållanden, etc.
Det finns en rad tillverkare av utrustning, och branschen har under senare år sett många sammanslagningar och uppköp vilket efter hand har givit färre tillverkare men med mer komplett utbud. Legotillverkning är också tämligen vanligt, kanske främst när det gäller bindningar där samma bindning ofta säljs under flera benämningar och märken.
Tillverkare av utrustning:
- Atomic (AUT)
- Blizzard (AUT)
- Dynastar (FRA)
- Elan (SLO)
- Fischer (AUT)
- Head (AUT)
- K2 skis (USA)
- Lange (USA)
- Leki (GER)
- Marker (USA)
- Nordica (ITA)
- Rossignol (FRA)
- Salomon (FRA)
- Scott (USA)
- Stöckli (SCH)
- Tecnica (ITA)
- Tyrolia (AUT)
- Völkl (GER)
Äldre tillverkare (nedlagda, uppköpta, etc.)
- Dachstein
- Dynamic (numera lågprismärke kopplat till Rossignol)
- Koflach
- Kästle
- Look
