Skyddsdikning
Från Rilpedia
Skyddsdikning kallas det när man dikar ut försumpade kalhyggen som ska återplanteras. Skyddsdikena ska alltså skydda plantorna mot en alltför hög grundvattenyta - med åtföljande syrgasbrist!
Innehåll |
Hydrologisk bakgrund
En avverkningsmogen skog suger upp och transpirerar stora mängder vatten från marken, vilket leder till både lågt grundvattenstånd och en låg avrinning från skogen. Oftast finns det inget behov av artificiell dränering, så länge de gamla träden står kvar.
När skogen sedan kalavverkas, finns det inte längre några stora träd kvar, som effektivt kan suga upp vattnet från marken. Detta resulterar i en försumpning av kalhygget, vilket gör det svårt att framgångsrikt kunna återplantera kalhygget. [1]Trädplantorna riskerar helt enkelt att dränkas av det alltför höga grundvattenståndet. För att kunna sänka grundvattenståndet så pass mycket att plantorna kan överleva och frodas, måste s.k. skyddsdiken (grunda öppna diken) anläggas på kalhygget.
Allt efter som trädplantorna växter till, så ökar också deras transpiration, vilket leder till att dikningsbehovet minskar i motsvarande grad på det f.d. kalhygget. När beståndet väl har slutit sig efter ca 20-30 år, har skyddsdikena fullföljt sin uppgift och tillåts nu att växa igen.
Miljöpåverkan
Slutavverkning, markberedning och skyddsdikning påverkar vattendrag genom att öka mängden partiklar och växtnäringsämnen som transporteras till vattendragen i kalhyggets närhet. Partiklarna slammar igen uppväxtbottnar för flodpärlmussla och insekter samt lekbottnarna för öring. Igenslamningen gör att de unga musslorna och öringens rom kvävs. Det är därför viktigt att beväxta skyddszoner finns mot vattendraget och att diken inte mynnar direkt i vattendraget utan har översilningsområden där partiklar kan fastna.[2]
Juridik
Skyddsdikning räknas inte som markavvattning och kräver därför inte något tillstånd. Däremot är skyddikning samrådspliktigt, där samråd ska ske med Skogsstyrelsen.
