Shukuba
Från Rilpedia
Shukuba (japanska (宿場 ?) Shukuba "Värdshusby"), även kallad Shukueki (shukueki 宿駅 "Bytesstation") var en form av rastplatser eller stationer längs färdleder under Edoperioden i Japan.
Stationen
Stationerna var från början endast poststationer men med tiden växte det fram olika faciliteter kring dessa rastplatser. De vanligaste inslagen i en shukuba var:
- Seki-sho (関所)
grindporten till varje shukua där varje inpasserande kontrollerades
- Toiya-ba (問屋)
kärnan i varje shukuba där ryttarna och hästarna som transporterade dokument, post och varor bytes ut mot utvilade som var stationerade här. Toiya-ban var även en sorts diversehandel
- Kōsatsu (高札)
anslagstavlor med shōgunens officiella kungörelser
- Honjin (本陣)
övernattningsgårdar för samurajer, adelsmän och ämbetsmän
- Hatago (旅籠)
värdshus och härbärgen för vanliga resenärer
- Chaya (茶屋)
traditionella tehus som även kunde servera mat och alkohol
- Shouten (店)
butiker med varierande utbud riktad till resenärer
Historia
De tidigaste shukubor byggdes redan under Naraperioden och Heianperioden kring de tidiga färdlederna genom Japan.
1603 påbörjades byggandet av Gokaido (dåtidens 5 stora färdleder) under shogunen Tokugawa Ieyasu, den förste shogunen av Tokugawaklanen. De första nya shukubas byggdes då längs Tōkaidō. Vägarna ökade snart i betydelse då den nya lagstiftningen (Sankin kōtai, "regelbunden närvaro") bland annat tvingade länsherrarna (daimyōerna) till regelbundna besök i shogunens huvudstad Edo.
Områderna kring stationerna växte sakteligen till små samhällen. Ändelsen "-shuku" eller "-juku" i många japanska ortnamn erinrar ofta om ett tidigare rastställe längs en färdled.
Shukuban Hakone-juku i Hakone hade särskild betydelse då den även var gränsstationen Hakone Seki-sho mellan regionerna Kanto och Kansai.
Under Meijiperioden i och med järnvägens intåg förlorade färdlederna och därmed shukubas sakteligen i betydelse.
Idag har de flesta av de ursprungliga stationsbyggnaderna försvunnit medan 10 shukubas har restaurerats och är nu klassade som nationella kulturarv.
