Saruman
Från Rilpedia
Saruman den vite (Curunír på sindarin, Curumo på quenya) är en av de fem istari (trollkarlarna) i J.R.R. Tolkiens fantasyvärld och omnämns i bland annat Härskarringen och Silmarillion. Saruman föll offer för ondskan och blev i slutändan mördad av sin egen tjänare Gríma.
Innehåll |
Ankomsten till Midgård
När istari klev i land i Midgård anade alven Círdan, att Gandalf var den störste av de fem och gav honom Narya den röda, eldens ring, en av de tre stora alvringarna. Saruman kom med tiden underfund med detta och avundades honom och detta övergick slutligen till vilt hat. Inte minst för att just alvringarna var hans speciella område.
Saruman var i tredje åldern vita rådets ledare, mot Galadriels vilja, och använde större delen av sin tid där till att motverka Gandalf och hans idéer och planer. Dock så lade han allt vad Gandalf sade på minnet.
Saruman den vite var den äldsta av de fem trollkarlarna (istari) som kom till Midgård. Han var den förste som klev i land på Midgård av de fem. Efter honom kom två klädda i blått, en i brunt och en i grått.
Mest känd var Saruman för sin Röst, med vilken han kunde övertala nästan vem som helst. Vissa som lyssnat till den kunde höra hans uppmaningar under en lång tid framöver. Han var från början en av valan Aules maiar, och var den ende som självmant ville resa till Midgård för att bekämpa Sauron. I Midgård drog han österut tillsammans med de två blå trollkarlarna, Alatar och Pallando.
Saruman var den av istari som kungarna och rikshovsmästarna i Gondor hade störst tillit till, han reste dit många gånger, inte minst för att utöka sina kunskaper om Midgårds historia, ty i Minas Tirith fanns det hemliga rullar genom vilka han bland annat fick klart för sig att Orthancs palantir med stor sannolikhet borde funnits kvar. Detta var en av anledningarna till att han slutligen slog sig ned i Isengård. Detta skedde år 2759, tredje åldern. Samma år erhöll han Orthancs nycklar av rikshovsmästaren Beren, som inte hade någon större användning för tornet. Istället välkomnade han Saruman, eftersom Isengårds forna gondorianska besättning dött ut, sedan dunlänningar ockuperat Isengård före och under den långa vintern året innan. Därför var Beren särskilt välvilligt inställd till Saruman.
Saruman var inte allt igenom ond, länge var han till stor nytta för Midgårds invånare. Men hans stolthet var stor, och sedan han vistats i Isengård en tid började han smida onda planer för att utplåna Rohan. Till fördel för honom själv som ville utöka sin makt, samt för hans mästare Sauron. Till sin hjälp hade han Uruk-hai som är en korsning av orcher och människor. Dessa hade han börjat avla fram en tid före ringens krig.
Sarumans förräderi
Sarumans djupa efterforskningar om maktens ringar gjorde att han själv ville skapa en egen ring eller finna Den enda Ringen. Det är svårt att veta exakt när han började tänka mörka tankar, men det är klart att så skedde långt före Vita rådets möte år 2851. Den gången talade Saruman emot Gandalf och övriga rådet eftersom han misstänkte att den enda ringen fortfarande fanns i området vid Glitterfälten (nära Dol-Guldur). Förmodligen hoppades han på att om Sauron tilläts vara ifred ett tag så skulle Ringen visa sig på nytt. Saruman använde också Radagasts fåglar i sitt sökande efter Ringen, men Radagast lurades att tro att det bara var en del av bevakningen av fienden.
Efter en tid så blev Saruman underkunnig om att Saurons tjänare letade igenom varje flodfåra vid Anduin, och drabbades då av rädsla och drog sig tillbaka till Isengård och befäste det. Därför slöt han också upp med övriga rådet och de angrep Dol-Guldur och jagade bort Sauron (Rådet möttes år 2941 denna gång). Baktanken var att Sauron skulle jagas bort så att han inte skulle kunna leta vidare där. Efter det här mötet tog Saruman Isengård som sitt och struntade i fortsättningen blankt i Minas Tirith.
Saruman använde Orthancs palantir för första gången, efter en viss tvekan, kring år 3000. Till en början såg han mest små bilder från förr, dessa var, utan tvekan, av stor nytta för Saruman. Men snart kom han i kontakt med Ithil-stenen vilken Sauron fått som krigsbyte, efter att Minas Ithil blev intaget av Nazgûlerna år 2002, tredje åldern. Saruman var försvagad efter att ha lämnat sina moraliska principer för att sträva efter makt. Därför var han ännu mer sårbar för Saurons överlägsna vilja. Sen dröjde det inte länge innan Saruman kände sig tvungen att rapportera till Sauron regelbundet. Detta skyndade onekligen på Sarumans förfall. Ofta kunde Sauron, genom Palantiren, läsa mycket av de tankar Saruman sökte dölja från honom.
Som ett led i Sarumans plan att erövra Rohan rekryterade han Gríma som sin agent i Edoras. Gríma lyckades genom sin list och skicklighet bli kung Theodens rådgivare. Steg för steg stärkte Gríma sitt inflytande över Theoden. År 3014 blev Theoden sjuk, förmodligen av raffinerade gifter som Grima gett honom. Detta orsakade hans tidiga ålderdom, samt försämrade hans förmåga att ta rationella beslut. Han blev därmed allt mer beroende av Gríma, som i slutändan, i princip, hade all makt. Där igenom fullföljde Gríma Sarumans mål att försvaga Rohans handlingsförmåga och lämna det öppet för en attack.
Hela tiden var den Enda ringen central i Sarumans tankar, som han till varje pris ville erövra. Han besökte till och med Fylke flertalet gånger just därför att Gandalf gjorde det. Ty Saruman kunde inte tro att en stor ledare som Gandalf tordes besöka ett land av enkla bönder, enbart för deras egen skull. Dessutom dubblerade Dunedain sin styrka som bevakade Fylke år 3001. Därför var det inte annat än naturligt att Saruman noggrant började rita upp kartor över området, och lära sig det som var värt att kunna om det. Dock gick hans närvaro i landet ingalunda obemärkt, ty hoberna, med sina skarpa ögon, kunde ibland se en gestalt färdas i landet som de trodde var Gandalf. Följaktligen dröjde det inte länge innan sådant prat nådde Gandalfs öron, som skrattade till och menade att det var förvisso en av Sarumans harmlösa planer. Men han sa ingenting eftersom det inte var hans sed att dra smälek över någon. Gandalf var också besviken över att Saruman slutade med sina besök eftersom han redan misstänkte honom.
Sommaren 3018 fick Saruman reda på att Nazgûlerna lämnat Minas Morgul och tagit sig över Anduin vid Osgiliath och att de letade efter den Enda ringen. Samt att en viss Bagger i Fylke skulle vara den som hade ringen i sin ägo. Saruman beslöt därför att lägga ut en fälla, som Gandalf naturligtvis föll i, för att kunna avgöra hur mycket han visste. Han sände därför Radagast för att leta rätt på Gandalf, med uppmaningen att han skulle bege sig till Isengård genast. Gandalf kom till Isengård den 10 juli. Där fick han se att Saruman inte längre var Saruman den vite utan Saruman med många färger, han bar också en ring på sitt finger. Saruman föreslog att de skulle gå ihop med Sauron för att sedan, när det passade dem, ta över makten för deras egen vinning och för att ordna upp Midgård på ett sätt som bara de visa kan göra. Naturligtvis ville han utreda om Gandalf visste var den Enda ringen fanns. Gandalf gick inte med på ett enda av Sarumans förslag, varpå han sattes i arrest ovanpå Orthanc.
Med Gandalf ur vägen trodde Saruman att han skulle ha goda chanser att finna ringen, ty han hade många agenter som färdades mellan Isengård och Fylke. Dessa samlade ihop resurser och annat inför kriget. Saruman skickade den tjänare han hade mest tillit till, den skelögda dunlänningen (samma person som Frodo mötte i Bri). Men nu lyckades Gandalf fly med hjälp av Gwaihir, örnen, innan den skelögde karln hann rapportera tillbaka till Saruman. Efter att Gandalf flytt (det finns en rad versioner av denna del) kom Nazgûlerna på Saurons begäran till Isengård sedan denne insett att Saruman fört honom bakom ljuset. Samt därför att Sauron fått kännedom om Gandalfs fångenskap sedan Saruman, helt frivilligt, förmedlat detta genom Palantiren.
I samband med att Saruman övertalat Nazgûlerna (genom att använda sin Röst) att söka efter Gandalf i närheten[1] stötte dessa på Gríma. Gríma var uppfylld av skräck, men van vid förräderi, så berättade han mycket, även om han inte var direkt tvungen till det. Av det här "samtalet" att döma förstod Häxmästaren att Saruman fört honom bakom ljuset, genom att bara ge vaga beskrivningar om var Fylke låg.
Även om Grima aldrig berättade något om sitt möte med Nazgûlerna, så förstod Saruman att han inte längre kunde föra någon av sina fiender bakom ljuset längre. I sin stolthet och avund gentemot Gandalf och för att visa upp sin makt inför Nazgûlerna, skickade han sedan ut vargar och orcher i ett fåfängt förföljande av Gandalf. Saruman började sedan sätta sina planer i verket för att erövra Rohan.
Ungefär i höjd med Tharbad hanns den skelögda karln (den som Frodo med vänner sedan mötte i Bri) ikapp av Nazgûlerna på vägen tillbaka till Isengård. Detta ledde till katastrof för Saruman. Ty dunlänningen hade med sig detaljerade kartor över Fylke vilka Häxmästaren tog för sitt eget bruk. Han fick därmed en betydligt klarare bild över situationen, och det bestämdes att Hobsala skulle sökas igenom snabbt, för att utröna om Ringen fanns där.
Vid minst ett tillfälle Saruman använde sig av Crebain för att spionera på Ringens brödraskap den 8 januari 3019 i Hollin, innan brödraskapet försökte ta sig över Caradhras pass.
I Rohan, stötte Sarumans trupper på envist motstånd vid Isenvaden. Trupperna där leddes av Theodred, kungens son. Innan Andra slaget vid Isenvaden beslöt Saruman att Theodred måste dö till varje pris, och för det så skickade han sina tungt beväpnade uruker som till slut lyckades bringa honom om livet. Sarumans befälhavare på plats brydde sig inte så mycket om striderna i övrigt, säkert på Sarumans order, sedan Theodred bragts om livet. Detta var kanske det största misstaget Saruman gjorde i hela denna händelsekedja. Ty hade han genast beordrat om en storskalig invasion av Rohan, hade trupperna mycket väl kunnat nå och erövra Edoras innan Gandalfs ankomst. Eller åtminstone innesluta Helms klyfta, därmed vore Rohan förlorat. Grimbold och Elfhelm bidrog också starkt till denna försening.
Den 26 februari nådde Sarumans Uruk-hai ledda av Uglûk&Lürtz Amon Hen där brödraskapet befann sig. Saruman hade beordrat dem att döda alla utom hoberna. Dessa skulle föras levande och ej plundrade till Isengård. Orcherna lyckades tillfångata Merry och Pippin och lyckades döda Boromir av Gondor, som försökte försvara dem. Orchen Grishnakh kom från Mordor och ville föra dem dit, men Uglûks vilja fick bättre genomslag, så hoberna fördes i riktning mot Isengård.
Två dagar senare nådde orcherna, med Merry och Pippin i behåll, Fangorns bryn. Men precis när dem höll på att komma undan blev de omringade av Éomers eored. Dagen därpå anföll ryttarna i gryningen och krossade allt motstånd, förutom de fåtal som jagades ut på slätterna som sedan blev nedridna. Ingen av orcherna lyckades fly, men röken som bålet gjorde sågs av många ögon. Hoberna lyckades dock fly och kunde gömma sig i Fangorn där de stiftade bekantskap med Lavskägge.
Saruman hade dock ingen vetskap om detta, ännu. Så i hans nyfikenhet tänkte han möta orcherna på egen hand, som kanske bar på det han eftertraktade. Han hade anledning att tro att uppdraget hade lyckats emedan han skickat Mauhaur med förstärkningar dit. Dock blev dessa också krossade av ryttarna innan Saruman han dit. Natten den 30 februari såg han Legolas, Gimli och Aragorn sittandes runt en eld vid skogsbrynet, han blev upptäckt men försvann spårlöst.
I fruktan över att ryttarna kanske var i besittning av Ringen så skyndade han tillbaka till Isengård och tredubblade sitt anfall mot Rohan. Detta skedde vid midnatt den andra mars. Försvaret vek sig och innan dess hade en stor skara orcher tagit sig förbi Isenvaden på den östra sidan utan att Rohirrim kunde hejda dem. Hela anfallet omfattade av en styrka på 10 000, som bestod av orcher, uruker, dunlänningar samt vargryttare. Efter att Rohirrim besegrats där begav de sig till Helms klyfta.
Sarumans fall
Samtidigt som de sista kompanierna passerat Isengårds rundel, vilket tog ungefär en timma, var Saruman vid porten för att se sin armé tåga ut. Nu hände det sig att enterna, med Bregalad i spetsen gick till anfall mot Isengård. När Saruman insåg vad som höll på att hända flydde han i panik; och det var bara 1-2 steg ifrån att Bregalad hade hunnit ifatt honom. Väl inne i Orthanc startade han maskiner som satte eld på flera enter, detta spädde på deras raseri ytterligare. Isengård var vid det här laget nästan helt förstört, med undantag för Orthanc. När sedan enterna gav sig på Orthanc, utan att göra någon skada, annat än att slå loss några flisor, hördes ett hånskratt uppifrån tornet. Detta hade en underlig effekt på enterna som blev alldeles lugna av sig. Enterna riktade om Isens flöde; Isengård fylldes därmed med vatten, och alla eldar släcktes därmed. På det viset hindrades också Saruman att fly genom någon hemlig gång mitt i all förvirring.
I gryningen den 4 mars blev Sarumans trupper krossade i Helms klyfta, varpå Gandalf med flera begav sig till Isengård för att tala med Saruman. Saruman visade sig till slut och uppmanade all sin kraft för att få Gandalf och Theoden att byta sida. Han misslyckades med båda två. Av Gandalf fick han bara skratt till svars och ombads att sona för sina brott, genom att ge upp sin stav och Orthancs nycklar. Saruman reagerade med förakt och hat, så trots att han blev erbjuden total frihet så avböjde Saruman och valde att stanna i Orthanc i stället. I samma vända avslöjade Gandalf att han numera var Gandalf den vite och uteslöt Saruman ur ordern, han bröt också Sarumans stav genom magi som splittrades, och vars huvuddel hamnade vid Gandalfs fötter. Saruman flydde in i tornet i panik, samtidigt som Gríma kastade ned Palantiren i avsikt att mörda Saruman, som han numera hatade, men missade. Saruman var därmed besegrad för den här gången.
En bevingad Nazgûl skickades dit för att se vad Saruman hade för sig eftersom han inte tycktes kunna rapportera till Sauron.
Saruman var instängd i tornet i flera månader och fick detaljerad information av Lavskägge om Saurons fall. Han och Gríma släpptes en vecka före det att brödraskapet (troligen genom att Saruman använde sin röst) nådde Isengård. De hade inga hästar så brödraskapet red i fatt dem den 28 augusti. Återigen visades dem nåd men de ville inte ha nåd. Istället skyndade Saruman och Grima till Fylke för att ställa till med ett riktigt "välkomnande" för hoberna.
Saruman hade några hundra dunlänningar han bossade över i Fylke, samt en del hober som inte visste vad de gjorde. Han kallades Hajen (Sharkey) av sina tjänare. I vart fall lyckades de fyra hoberna (Merry, Pippin, Frodo och Sam) få Fylke att resa sig mot inkräktarna. Det sista slaget var vid Sjöstorp som slutade med att inkräktarna dödades, tillfångatogs eller jagades bort från Fylke. Saruman hade sin bas i Baggerhus, där de fyra hoberna mötte honom till sist.
Saruman var mycket nöjd med att ha förstört så mycket i Fylke och att han för första gången på länge var välgödd och vid god form. Frodo erbjöd Saruman frihet, vilket han gick med på och han tog Gríma med sig, trots att Saruman försökt sticka ned Frodo med en kniv; hoberna runt honom hade gärna sett honom död. Precis när Saruman och Gríma skulle bege sig av var det någon som undrade var Lotho befann sig. Saruman svarade då att Grima hade mördat honom på Sarumans order. Detta ledde till att Gríma i sitt hat, när Saruman inte var beredd, drog en kniv och högg av strupen på honom. Därmed ändades hans liv, och runt kroppen lade sig en grå dimma. Ovanför sågs hans gestalt som tittade åt väster. Men därifrån kom en kall vind och så löstes han upp i intet.
Peter Jacksons filmatisering
I Peter Jacksons filmatisering av trilogin spelas han av Christopher Lee.
Källor
- Tolkien, J.R.R. Lord of the Rings
- Tolkien, J.R.R. Silmarillion
- Tolkien, J.R.R. Unfinished Tales,
Noter
- ↑ I en av versionerna, som finns i Unfinished Tales.
|
|||||||||||||||||||||
