Samuel P. Huntington
Från Rilpedia
Samuel Phillips Huntington, född 18 april 1927 i New York City, New York, död 24 december 2008 på Martha's Vineyard, Massachusetts, var en amerikansk statsvetare, under många år innehavare av Albert J. Weatherhead III:s professur vid Harvard University. Huntington studerade vid Yale University, genomförde sin värnplikt i USA:s armé, och tog sedan en doktorsexamen (Ph.D.) vid Harvard 1951, men anställd vid statsvetenskapliga institutionen vid Harvard redan 1950. 1959-1962 var Huntington verksam vid Columbia University.
Huntington slog igenom som känd statsvetare under 1960-talet som författare till boken Political Order in Changing Societies, där han utmanade den konventionella synen på modernisering och sociala framsteg som faktorer som skulle frambringa demokrati i tredje världen. Han har i perioder varit policyrådgivare till den amerikanska regeringen.
Populärvetenskapligt mest bekant är Huntington för boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996), som i svensk översättning har titeln Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning.[1]
Civilisationernas kamp
Francis Fukuyama gav 1992 ut den uppmärksammade boken The End of History and the Last Man (samma år utgiven i svensk översättning som Historiens slut och den sista människan) där han hävdade tesen att historien var slut i och med de västerländska demokratiernas seger över kommunismen i kalla kriget. Som en motreaktion skrev Huntington 1993 en artikel i Foreign Affairs med titeln The Clash of Civilizations? Artikeln utökades senare till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order som utgavs 1996 (ny utgåva 2002), och som i svensk översättning (utgiven 2006) fick titeln Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning.[2] Denna bok blev mycket uppmärksammad, diskuterad och i många fall kritiserad.
Huntingtons huvudtes i boken var att det faktum att endast en ideologi och ett ekonomiskt system tycktes stå till buds efter det kalla krigets slut, innebar inte något slut på historien eller storskaliga konflikter, utan endast att världen hade återförts till ett normaltillstånd av kamp mellan kulturer eller civilisationer. Således menade han att Fukuyama och andra missade framtida konfliktorsaker, och att viktiga byggstenarna i världspolitiken och det internationella systemet efter kalla kriget består av civilisationer snarare än stater. Han menar därför att konflikter under 2000-talet kommer att uppstå mellan dessa civilisationer snarare än mellan stater, och att världsreligionerna har en viktig betydelse.
Den definition av en civilisation som Huntington ger i sin bok är "den mest övergripande kulturella grupptillhörigheten och den mest allmänna nivån av kulturell identitet människor kan ha gemensamt".[1] Denna definition har av andra karaktäriserats som vag.
Huntington identifierar sex till åtta större civilisationer:[1]
- Västerlandet
- Den kinesisk-konfucianska
- Den japanska
- Den hinduiska
- Den östortodoxa
- Den muslimska
- Möjligen en latinamerikansk
- Möjligen en afrikansk
Han exemplifierar med kriget i forna Jugoslavien, samt konflikterna i Tjetjenien, Indien och Pakistan. Denna civilisationernas kamp menar Huntington är tydligast mellan den muslimska och icke-muslimska världen. Dock förutspår Huntington att den främsta ekonomiska och materiella utmaningen mot väst kommer från de asiatiska civilisationerna.
Enligt Huntington är det en produkt av västerländsk hybris att se hela världen som en enda modern civilisation. Han menar att det som är universalism i Västvärlden därför är imperialism i övriga civilisationers ögon. Huntington menar också att västvärlden - som möjligen stod på topp åren runt 1920 - inte kom att få en dominerande ställning genom överlägsna idéer, värderingar eller religion utan genom en överlägsenhet i förmåga till krigföring. Huntington menar att den västerländska civilisationen i snabb takt förlorar terräng till övriga civilisationer, genom att västs ekonomiska och militära ställning successivt försämras på en relativ skala. Då Huntington hävdar att kulturen följer makten, menar han att attraktiviteten i västs kultur, ideologi och samhällsinstitutioner för eliter i andra civilisationer minskar när väst inte längre är tydligt rikast och mäktigast. Istället bör man förvänta sig en glorifiering av de egna civilisationerna.
Huntington kom att få mycket kritik för sina teser, inte minst från liberaler. Han skylldes för att vara pessimist och mörkerman. Värt att notera är dock att även om Huntington förutspår att Västvärlden utmanas och att andra civilisationer utgör ett hot, vänder han sig mot imperialismen. Han menar därför att det är naivt att kräva att andra civilisationer i alltför hög omfattning ska anpassa sig till västerländska värderingar, och att detta i sig kommer att leda till konflikter.
Andra forskare har också påpekat att det förekommer många länder där hans teorier inte tycks fungera särskilt väl. Hans bok bygger också mer på anekdotiska observationer snarare än omfattande jämförelser över tiden och han anses därför av många dra väl långtgående slutsatser på ett magert material.
Huntingtons idéer kom att få förnyad aktualitet efter terroristattackerna den 11 september 2001 och efterföljande händelser som av vissa ses som en bredare konflikt mellan Västvärlden och den muslimska världen. Även de snabba ekonomiska framstegen i Kina och Indien tas av många som intäkt för relevansen i Huntingtons argument.
[1] Dödsannons (engelska)
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Dagens Nyheter 15 februari 2006: Hånad professor gör svensk comeback (recension av den svenska översättningen av The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order)
- ↑ LIBRIS
Externa länkar
- The Slow suicide of the West by Jorge Majfud
