Samuel Klingenstierna
Från Rilpedia
Samuel Klingenstierna, född 18 augusti 1698, död 26 oktober 1765, var en svensk matematiker och fysiker som var verksam vid Uppsala universitet (som professor 1728-1752) tillsammans med bland annat Linné. Klingenstierna gick mot Newton men stödde Leibniz.
Innehåll |
Uppväxt och studier
Född på Tollefors i Kärna socken i Östergötland 1698 som sonson till biskop Zacharias Klingius, och son till majoren Zacharias Klingenstierna och Helena Maria Gyllenadler.
Klingenstiernas rika naturgåvor märktes medan han ännu gick i skolan i Linköping hos dåvarande biskop Haquin Spegel, som fann ett nöje i att emellanåt examinera och undervisa den hoppgivande ynglingen.
Vid universitetet i Uppsala, där Klingenstierna skrevs in vid arton års ålder, studerade han först juridik och kom därunder att läsa Samuel Pufendorfs avhandling om natur- och folkrätten. I densamma påträffade han ett då för honom obekant uttryck quantitates morales. När han rådfrågade en äldre kamrat om detta, erhöll han till svar att om han ville lära känna kvantiteter, måste han läsa matematik. På ytterligare förfrågan, vilken författare som skrivit bäst i denna vetenskap, hänvisades han till Euklides, av vilken han genast skaffade sig Gestrinii upplaga, som innehöll de sex först böckerna.
Nu började han sina matematiska studier, till en början under handledning av den skicklige matematikern A. G. Duhre, då bosatt i närheten av Uppsala. Han fortsatte därefter sitt matematiska studerande på egen hand, genomgick flera författare från Arkimedes till Leibniz, samt inlämnade till Vetenskaps-Societeten i Uppsala arbeten av erkänt värde.
Klingenstierna och Anders Celsius blev de första invalda ledamöterna av Kungliga Vetenskapsakademien efter dess bildande 1739.[1]
Resor på kontinenten
Redan nu börjadenryktet om hans kunskaper att sprida sig. Kammarkollegium, i vilket han, såsom det synes alldeles omedveten om sin överlägsenhet, ingått som e. o. tjänsteman, anmälde vid 1723 års riksdag den då tjugofemårige mannen till erhållande av något understöd för vetenskapliga resor och en förändrad levnadsbana. Med ett större stipendium företog han året därefter en resa till Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, fortsatte sin forskning och knöt en mängd lärda bekantskaper, såsom med matematikern Bernoulli, filosofen och matematikern Christian Wolf med flera.
Professur vid Uppsala universitet
Under tiden växte hans vetenskapliga anseende, och när den matematiska professionen i Uppsala 1728 blev ledig, utnämndes, förnämligast på Wolfs förord, härtill den trettioårige Klingenstierna. I totalt tjugofyra år kom Klingenstierna att utöva sin akademiska lärarverksamhet vid Uppsala universitet.
Genom klarheten och livligheten i sina föredrag, vilka han ofta lät åtföljas av varjehanda fysikaliska experiment, lockade han till sitt auditorium en stor skara ynglingar, vilka, utan att själva tänka därpå, leddes in på matematikens studium. Följden blev att när Klingenstierna slutade hade svenskarna allmänt börjat läsa geometri och vetenskapen tagit ett betydande steg framåt.
När 1750 de matematiska ämnena fördelades på två professurer, valde Klingenstierna för sin del fysiken, men erhöll redan 1752 avsked med pension för att få tillfälle att uteslutande ägna sig åt matematiskt författarskap och särskilt en kurs i artillerivetenskap. Emellertid inträffade förhållanden som gjorde att detta arbete aldrig blev fullbordat. När nämligen Olof von Dalin 1756 av det där vid riksdagen mäktiga Hattpartiet skildes från sin befattning såsom lärare för kronprinsen Gustav, valde stånderna enhälligt Klingenstierna som efterträdare. Han mottog förtroendet och bibehöll platsen till 1764, där han för sjuklighet fick biträde av professor Ferner. Klingenstierna hade 1756 erhållit kansliråds- och 1762 statssekreteraretitel.
Död den 26 oktober 1765, fick han sin sista vilostad vid Lofö kyrkogård vid sidan av Dalin under en minnesvård som Lovisa Ulrika låtit uppföra åt de båda utmärkta männen gemensamt.
Som matematiker ägde Klingenstierna europeisk ryktbarhet. Hans storhet som vetenskapsman bestod i att han med ovanlig klarhet, djup och bestämdhet, uppfattade de stora matematiska och fysiska sanningar, vilka vid samma tid uppdagades synnerhet av Newton och att han på en mängd enskilda förhållanden tillämpade samma upptäckter mer enkelt, tydligt och träffande, än flertalet av hans samtida förmådde göra. En särskild förtjänst inlade han om optiken, vari han med skäl räknas för den ypperste av sin tids fysiker. Även för vitterheten hade han sinne,och kunde ännu i sin levnads afton ur minnet upprepa långa stycken ur det antika Roms skönaste skaldeverk.
Referenser
-
Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.
Litteratur
- Staffan Rodhe, Matematikens utveckling i Sverige fram till 1731, Akademisk avhandling, Uppsala universitet 2002. (del I: Matematikens utveckling i Sverige fram till början av 1700-talet med speciell granskning av hur det oändligt stora och det oändligt lilla uppfattades ; del II : Samuel Klingenstierna : ett studium av hans liv och matematik fram till 1731. Inkluderar sammanfattning på engelska med titeln: Samuel Klingenstierna - a study of his life and mathematics until 1731) [1]
