Från Rilpedia

Samisk religion (förr lapsk mytologi) är den förekommande benämningen på den förkristna religionen hos samer som i stora drag baserades på muntliga traditioner och var orienterad på denna värld (s.k. primal religion.) De karaktäristiska dragen är dyrkan av naturen (animism) och förfäderna. Gudarna tolkades som förfäder och förmödrar och deras beskaffenhet var ande och demon. Många väsen har en motsvarighet i den nordiska religionen, men samerna hade även jaktgudar (vilket i viss mån även kan antydas i den nordiska mytologin, till exempel Oden.)

Seder och bruk

Brännvinsbruk. Något som vanligtvis inte gestaltas bland litteraturen om samisk mytologi är intaget av alkoholhaltiga drycker vid sociala möten och religiösa riter såsom frieri, begravning och hjälp vid spådom. Brännvin ansågs också ha läkande effekt.

Begravningsseder. Begravningsseder anses av vissa vara introducerade så sent som under 1500-talet. Vissa riter innebär att man dels på begravningsdagen samt tre dagar senare högtidlighåller den döde. Denna flerdagarsceremoni är också känd bland nordchanterna, där man högtidlighåller den döde fyra och fem dagar efteråt för kvinnor respektive män, efter att den dödes samtliga själar lämnat liket. Någon sådan detaljerad beskrivning hos samerna finns dock inte nedtecknad. Man föreställde sig dock att de döda bodde tillsamman i s.k. saivo-familjer inuti berg, och krävde ständiga depåoffer för att deras matförråd inte skulle ta slut. Utvalda personer kunde genom trans "hälsa på" dessa människor och utbyta information. (Sköld; Folklore)

Offergåvor. Seden att blota (offra) skildras i många kulturer av flera författare. Man offrade till de högre väsena för att bli kvitt sjukdomar och för att skulle vara välmående. Offerplatserna var vanligtvis platser med egendomlig naturbeskaffenhet, exempelvis farliga forsar, höga klippor eller säregna stenar. Bland samerna, liksom i många andra kulturer, torde man kunna skilja mellan en deponering ("depåblot") samt en högtidligare måltid ("måltidsblot.") Vanligtvis består offrandet i att man äter upp det mesta av köttet, inklusive benmärg, tar tillvara hud, senor och andra vitala råvaror samt depåoffrar resten på utvalda platser. Även mjölk, ost, mat och redskap depåoffrades. Många s.k. vita offerkreatur såsom getter, bockar, katter och tuppar köptes in under sommartid och offrades till vintern.

Schamanism. Inom religionen fanns en central manlig gestalt som kallades för nåjd, eller noajdde på samiska. Detta är någonting som är vanligt för cirkumpolära religioner, men till skillnad från de mer östligare kulturerna hade de flesta samiska familjeöverhuvuden en schamanroll. Nåjden beskrivs ofta som en "andlig" vägvisare och försätter sig i trans för att (i form av olika djurskepnader) förflytta sig till olika platser för att hjälpa sig själv och andra. I detta tillstånd kunde han bl.a. oskadliggöra andra nåjder vilket är den karaktäristiska aggressiva figur andra cirkumpolära schamaner har. Denna form av "magisk" förmåga att kunna lämna kroppen för att färdas fritt förekommer också i islänningasagorna. Vid de ceremoniella högtiderna användes den s.k. ringtrumman (ofta brottsrubricerad som "trolltrumma" eller "djävulska redskap" under 1600-talet) samt jojk (också den brottsrubricerad som "trollsång" under 1600-talet.) (Nationalencyklopedin; Sköld; Granqvist, s. 120f)

Dopet. Barnen döptes enligt sedvana och fick därför ett namn efter någon tidigare släkting. Insjuknade barnet ansåg man att någon annan död frände ville få barnet uppkallat efter sig, varvid barnet omdöptes med ceremonin ådånammagástadus, "nynamnsdop". Denna sed praktiserades än in till nutid (in på 1800-talet) i vissa trakter.

Gudarna

Gudar inom den samiska religionen:

• Värálda ráde / Rádienáhttje och Rádienáhkká är gudaparet som skapade världen och människornas själ
• De s.k. akkorna var kvinnornas gudomligheter.
  • Maderakka (Máttaráhkká) bodde i jorden under kåtan och är fruktbarhetsgudinnan samt urmodern till alla människor. Hon hade tre döttrar:
    • Sarakka (Sáráhkká), som befrämjade födseln och även renarna, var en viktig gudinna som identifierade sig själv med samekvinnorna och brukar jämföras med Venus inom den romerska mytologin.
    • Uksakka (Uksáhkká), dörrgumman, levde i jorden under kåtans dörr och skyddade det nyfödda barnet samt personer som gick in och ut
    • Juksakka (Juoksáhkká), bågmodern, hade förmåga och till uppgift att förvandla flickebarn till gossebarn i livmodern.
  • Påssioakka var hemmets gudinna och fungerade som skyddsande över kåtans bakre heliga del. Hon gav också tillåtelse till skytte och jakt.
• Biejvve, solen
• Tordöm / Horagalles / Dierpmis, åskan och regnets gud
• Liejbbeålmáj, jaktens gud
• Tjasolmai / Tjáhtjeålmåj, sjöarnas, vattnens och fiskelyckans gud och den figur som förde fiskarna till kroken
• Jahbme akka, dödsgumman, härskade över underjorden och de döda.
• Biegg olmai, vindmannen, befallde vindarna och ordnade storm. Med sin spade skyfflade han sedan undan vindarna när stormen var över. En spade användes ofta som tillfällig 'seite' när man offrade till Biegg olmai.

Manliga gudar, såsom jaktgudar, dyrkades företrädelsevis av männen, medan frukbarhetsgudinnor och hemmets beskyddargudinnor dyrkades företrädelsevis av kvinnor.

Referenser

Våra skriftliga källor om samernas förkristna religion bygger främst på prästrelationer nedtecknade under 1600-talet, domstolsprotokoll från religionsbrott samt norska sagesmän (till exempel "Källskrifter till lapparnas mytologi".) Senare litteratur tillkom av bl.a. Petrus Læstadius m.fl. För en mångfaceterad källförteckning över böcker som behandlar samer, se http://www.sb.sametinget.se/svenska/religion.htm .

• Peter Sköld, Oknytt nr 1-4 1999, "Seime staembe"
• Edgar Saar, Folklore vol. 7 1998, "On the Funeral Customs of the Northern Khants in the Last Quarter of the 20th Century"
• K.B. Wiklund m.fl., 1983, "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", ISBN 91-86438-01-8
• Karin Granqvist, "Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet. Makt, diskurs och representation.", ISBN 91-7305-647-2