Från Rilpedia

[[Fil: |250px]]
B 16
Beskrivning
Typ	Bomb (Fjärrspaning Transport)
Besättning	4
I aktiv tjänst	1940-1945
Ursprungsmodell	Caproni Ca 313s
Tillverkare	Caproni
Data
Längd	11,8 m
Spännvidd	16,65 m
Höjd	3,70 m
Tomvikt	4 300 kg
Max startvikt	5 900 kg
Motor	2 st Isotta Fraschini Delta RC35
Motoreffekt	750 hk
Prestanda
Max hastighet	445 km/h
Räckvidd med max bränsle	1 000 km
Max flyghöjd	8 500 m
Lastförmåga
Lastförmåga	1 600 kg
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	Två fasta och två rörliga (övre och undre) 7,87 mm ksp m/22
Bomber	400 kg bomber invändigt och/eller 50-, 250- eller 500-kilosbomber utvändigt

B 16, svensk flygvapenbeteckning för Caproni Ca 313.

När Kungliga flygförvaltningen (KFF) misslyckats med att köpa fjärrspaningsflygplan i USA och Storbritannien öppnades 1940 en möjlighet i Italien i samband med en större vapenmaterialaffär där ett flertal fartyg, motorer och flygplan som ej passade det italienska försvaret såldes.

På Capronifabriken stod ett antal osålda motorlösa Caproni Ca 313 avsedda för Frankrike. Sverige beställde 84 flygplan som modifierades för att passa till den italienska luftkylda inverterade V-12-motorn från Isotta Fraschini. KFF valde att köpa kompletta flygplan då det inte fanns svenska motorer att uppbringa till flygplanen.

Redan under leveransflygningen till Sverige drabbades flygplanen av problem. För att lösa dem följde italienska tekniker med från Capronifabriken till Tyskland för att finjustera och reparera flygplanen.

Flygplanet fick en kort tjänsteperiod i Flygvapnet, då det hela tiden drabbades av driftstörningar och haverier. I nyhetstidningarna kallades den "Flygande likkistan". Slarv vid tillverkningen samt brister i materialvalet vid tillverkningen var några av orsakerna, men även felaktigt utnyttjande från flygvapnets sida. Bland annat i form av att planet inledningsvis användes som störtbombare vilket det inte var avsett för. Flera incidenter och haverier kunde tillskrivas bristande cockpitdisciplin med framför allt bränslesystemet. Ytterligare en orsak var att det under krigsåren användes ett bränsle, bentol, som löste upp impregneringen på flottörerna i motorernas förgasare med läckage och motorbrand som följd. För att åtgärda de grövsta strukturella felen kallades 300 civila snickare in till flygflottiljerna för att bland annat byta ut vattenskadat trä i vingarna. Källor eller rapporter från andra länder som köpte planen gällande olyckor relaterade till planets konstruktion i allmänhet går inte att uppbringa då dessa är obefintliga ^{[källa behövs]}. Med största sannolikhet beror detta till största del på att planet tankades med bränsle det var avsett för och brukades enbart ändamålsenligt. Ricognizione Piccolo Bombardamento på italienska: Spaning Lätt Bombplan.

Capronin fick ett något oförskyllt dåligt rykte. Sammanlagt 21 flygplan totalhavererade, tre sköts ner av Luftwaffe och totalt 41 besättningsmän omkom under perioden 1940-1945. En statistik som inte visar mer problem än vad som kunde förväntas under motsvarande höga flygtidsuttag under rådande omständigheter. Den sista flygningen med B 16 gjordes i slutet av april 1945. De kvarvarande flygplanen skrotades, eldades upp vid brandövningar eller användes som mål vid bomb- och skjutövningar på Visingsö.

Inte ett enda flygplan bevarades. På Flygvapenmuseum finns en replika i full skala som byggdes i samband med inspelningen av Lars Molins TV-serie Tre kärlekar 1989. Vissa delar som hittats på Visingsö från originalflygplanen användes.

S 16

S 16 var en B 16 utrustad för spaning med kameror och extra bränsletankar, vilket medförde att bomblasten minskades. Flygvapnet hade 40 stycken S 16

Tp 16

Tp 16 var tänkt som ett stabstransportflygplan och var ombyggda S 16 där bombställ och den övre rörliga kulsprutan samt kamerautrustning var utbytta mot fyra stolar, bord och belysning. Två plan modifierades av CVM för Flygvapnet.