Från Rilpedia

Clas Robert Elias Fries, född 11 juli 1876 i Uppsala, död 1966, var en svensk botaniker, han var son till Thore M. Fries.

Fries blev student 1894 samt filosofie doktor och docent i botanik 1905, var Regnellsk amanuens vid Riksmuseum 1902-03, 1904-07 och amanuens vid Uppsala botaniska trädgård 1908-11, blev vikarierande lektor vid Högre allm. läroverket i Uppsala 1912 och lektor 1913 samt professor och föreståndare för Bergianska stiftelsen 1915. Förutom resor i Europa företog Fries forskningsresor i: norra Argentina och Bolivia som medlem av svenska Chaco-Cordiller-expeditionen 1901-02, genom Afrika (Kap-Alexandria) med Erik von Rosens Rhodesia-Kongoexpedition 1911-12 och till tropiska Öst-Afrika 1921-22.

I Fries många till övervägande del fytografiska skrifter avhandlas företrädesvis sydamerikanska columniferer, anonacéer, amarantacéer m. m. och svampgruppen Myxomycetes (slemsvamparna), från senare år afrikanska grupper, främst i det betydande verket Botanische untersuchungen (der schwedischen Rhodesia-Kongoexpedition; 3 delar, 1914-16) av blandat fytografiskt, ekologiskt och växtgeografiskt innehåll. Delvis växtgeografisk var även Fries akademiska avhandling Zur kenntnis der alpinen fora im nördlichen Argentinien (1905). I andra arbeten behandlade Fries biologiska, morfologiska och embryologiska ämnen. Vid Linnéjubileet 1907 skrev han om Linné (i "De största märkesmännen", del 4) jämte ett par andra minnesskrifter om honom.

Fries invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1926.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Klas Robert Elias Fries, 1904–1926 ^(Not).