Från Rilpedia

Rikskammarrätten (ty. Reichskammergericht), jämte Rikshovrådet högsta domstolen i det forna Tyska riket, inrättades 1495 och bestod av en av kejsaren utnämnd "kammerrichter" (furste eller greve), 2 (senare 4) presidenter och ett antal assessorer. Efter reformationen var bisittarna dels katoliker, dels evangeliska; de tillsattes och avlönades av riksständerna. Rikskammarrätten hade från 1693 tills den i och med Tyska rikets upplösning upphörde (1806) stadigt sitt säte i Wetzlar. Den dömde i alla mål, som rörde riksomedelbara, och var högsta instans i civilsaker för riksmedelbara, utom när privilegiet "de non appellando" var något riksstånd tillförsäkrat. Rättens arkiv har till största delen fördelats på de olika tyska staterna.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).