RMS Laconia
Från Rilpedia
| RMS Laconia | |
|---|---|
| Klass | |
| Typ | Oceanångare |
| Historia | |
| Byggnadsvarv | Swan Hunter and Wigham Richardson |
| Sjösatt | 9 april 1921 |
| Tagen i bruk | 25 maj 1922 |
| Öde | Sänkt 12 september 1942 |
| Tekniska data | |
| Tonnage | 19 860 ton |
| Längd | 183 m |
| Bredd | 22,5 m |
| Fart | 16 knop |
RMS Laconia var ett skepp som byggdes av Swan Hunter and Wigham Richardson 1921 för Cunard Line, och gjorde sin jungfruresa 1922. Den 12 september 1942 sänktes hon av en tysk u-båt utanför Afrikas kust.
Sänkningen
Under kriget tjänstgjorde Laconia framförallt som trupptransportfartyg, men på hennes sista resa hade hon en annorlunda last. I lastrummet fanns nämligen cirka 1 800 italienska krigsfångar, som skulle transporteras till England. Dessutom fanns 463 besättningsmän, 286 militärer och 80 civila ombord. Fångarna vaktades av 103 polska soldater som hade tillfångatagits av ryssarna 1939 och sedan frisläppts.
Den 12 september 1942 befann sig Laconia cirka 700 distansminuter söder om Freetown när hon träffades av två torpeder från den tyska u-båten U 156. Kaptenen Rudolph Sharp började organisera räddningsaktionen, men insåg snabbt att livbåtarna inte skulle vara ens i närheten av att räcka till alla. Man såg därför till att kvinnor och barn kom ner i båtarna först, därefter brittiska civila och militärer, besättningen och de polska soldaterna. De italienska fångarna släpptes ut men fick klara sig så gott de kunde på egen hand.
Då den tyska u-båten kom till vrakplatsen upptäckte besättningen att det fanns italienska krigsfångar i vattnet och började plocka upp dem. Det var dock alldeles för många människor i vattnet för att u-båten skulle ha en chans att plocka upp alla. Därför meddelade man sin situation till amiral Karl Dönitz, som beordrade dit två u-båtar som befann sig i närheten samt ett franskt fartyg från Dakar. Den första u-båten kom fram på morgonen den 15 september och man flyttade över hälften av dem som fanns ombord på U 156 till den nyanlända u-båten och man började samla ihop livbåtarna i väntan på att det franska fartyget skulle hinna fram.
OB-4 – Rio de la Plata – Altmark – HX-65 – SC-7 – HX-84 – HX-106 – Berlin – Danmarksundet – Bismarck – Cerberus – ONS-92 – St. Lawrence – Laconia – PQ-17 – Barents hav – Nordkap
Den 16 september siktades en amerikansk B-24 Liberator av en av utkikarna. U-båten lade ut en röda kors-flagga och signalerade till flygplanet. Men flygarna på B-24:an kunde inte tyda signalerna och man hade fått felaktig information om Laconias förlisning så man började attackera u-båtarna, som tvingades att dyka. Dessförinnan släpptes dock alla brittiska passagerare, som fick simma till livbåtarna. Dessa fick därefter klara sig på egen hand.
Karl Dönitz var rasande över anfallet och utfärdade den så kallade Laconiaordern, som innebar att ingen tysk u-båt fick hjälpa överlevande från sänkta fartyg på något sätt annat än att plocka upp krigsfångar.
De flesta överlevande i livbåtarna blev upplockade av franska fartyg, men man hittade inte alla livbåtar. En livbåt nådde Afrikas kust den 9 oktober med 16 av de ursprungliga 68 fortfarande vid liv. En annan livbåt plockades upp av en konvoj den 21 oktober. I den livbåten var endast 4 av 47 vid liv. Senare hittades andra livbåtar som var tomma eller innehöll liken av sina passagerare. Av 463 brittiska besättningsmän, 366 brittiska civila och militärer, 103 polska soldater och 1793 italienska krigsfångar överlevde 588 britter, 74 polacker och 450 italienare. Totalt överlevde alltså 1 112 av de ursprungliga 2 725 människorna fartygskatastrofen.
Källor
- Tamelander, Michael och Hård af Segerstad, Jonas: Havets vargar, 2005. ISBN 91-85057-64-9.
