Prärieindianer

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Prärieindianer är ett begrepp varmed i dagligt tal vanligen avses de nomadiserande indianstammar som bebodde den nordamerikanska prärien under 1800-talet. Mer sällan innefattas de som bodde där tidigare, d v s före hästens ankomst till området, eller de som bor där nu i de indianreservat som skapades under 1800- och 1900-talen.

Prärieindianer (Assiniboiner) vid sin tipi i ett typiskt prärielandskap i Montana ca 1890.

Förhistoria

Paradoxalt nog bodde inte längre de stammar som före hästens ankomst dominerat prärien, nämligen shoshoner, Flathead och kutenaier, kvar där vid den vite mannens ankomst. Lewis och Clarks expedition underrättades redan 1805 av shoshonerna om att de några årtionden tidigare jagats bort från prärien av svartfotsindianernas konfederation efter att dessa förvärvat eldvapen av Cree och därmed skaffat sig ett stort strategiskt överläge gentemot sina fiender som tvingades på flykt västerut. Den största gruppen bland de undanträngda var just shoshonerna som drog sig till den s k bassängregionen, väster om prärien, omfattande i stort sett nuvarande delstaterna Nevada och Utah, sydligaste delarna av Oregon och Idaho, samt västligaste delarna av Colorado och Wyoming.

Flathead och Kutenaierna trängdes undan till platåregionen som ligger norr om bassängregionen och omfattar delar av Montana, Idaho, Oregon och Washington samt södra delen av British Columbia i Kanada.

Arkeologiska fynd visar att det redan på stenåldern fanns människor som levde av stationär buffeljakt på prärien. Man vet inte med säkerhet vilka av Amerikas urbefolkningar det var men många forskare lutar åt att de kan ha varit förfäder till de ovannämnda bortjagade stammarna. Stenåldersjägarna jagade bison genom att driva en hjord i sken och försöka styra dess flykt mot ett stup. Man har bl a i den kanadensiska provinsen Alberta hittat en sådan jaktplats, Head-Smashed-In Buffalo Jump, som använts från stenåldern in till 1800-talet.

Prärieindianernas kultur

Den minsta gemensamma nämnaren för de stammar som vanligen kallas prärieindianer är framför allt en kultur som kretsade kring tre fundamentala element:

• hästen
• bisonjakt till häst
• krig som social institution

Detta innebär att prärieindianer med angiven definition inte existerade före hästens ankomst till prärien omkring 1700. Det innebär också att det för dem karakteristiska levnadssättet, som blivit känt över hela världen genom mängder av hollywoodfilmer, inte hade längre varaktighet än ungefär fem eller sex generationer. Att denna kultur uppstod så snabbt och på bara ett par generationer i stort sett sopade undan spåren av det tidigare levnadssättet hos de berörda stammarna kan enklast förklaras genom att den byggde på ett aldrig tidigare upplevt materiellt överflöd. Man har försiktigt beräknat antalet bufflar på prärien vid tiden för européernas ankomst till omkring 60 miljoner.

Detta överflöd av mat och hudar blev plötsligt med hästens hjälp tillgängligt på ett relativt enkelt sätt. Det rörde sig helt enkelt om en ekonomisk revolution. Siouxernas namn på hästen, Shunka wakan, är talande. Det innehåller orden ”shunka” = ”hund” och ”wakan”, ett ord som betecknar något som är heligt, mystiskt, något som besitter en stor kraft, och som finns även i deras namn på ”Den store anden” (Wakan tanka = det stora heliga, det stora mysteriet).

Hästen hade sin största betydelse i jakt och krig men den övertog också den mindre heliga hundens roll som dragdjur. Detta gjorde bl att prärieindianerna kunde vidareutveckla och förstora sin mobila bostad tipin. De indianer som inte hade hästen befann sig i både fysiskt och psykologiskt underläge gentemot sina konkurrenter. Pieganhövdingen Saukamappee beskrev 1787 för en vit upptäcktsresande sitt första möte med hästen i en strid mot shoshoner omkring 1740: ”...våra fiender hade misstutim ("stora hundar") som var snabba som hjortar och på vilka de red...de skrämde oss för vi visste inte vad hästen var för ett djur...”. Att för första gången ställas inför en kavallerichock utan att någonsin ha sett en häst måste ha varit en oerhört traumatisk upplevelse, även om den beridna motståndaren till skillnad från Saukamappees folk (en svartfotsstam) saknade eldvapen.

När en stam förvärvat både hästar och eldvapen innebar det ytterligare en ny fas i utvecklingen. Präreindianernas kultur spreds på ett närmast explosionsartat sätt och sopade på mycket kort tid undan det gamla sättet att leva för de stammar som berördes. Beridna och beväpnade med eldvapen spred sig svartfotsindianer, assiniboiner och Cree ut över prärien och jagade bort resterna av de stammar som tidigare dominerat den. Andra följde efter och den tidigare oerhört glest befolkade prärien upplevde på ett par generationer en relativ befokningsexplosion.

Prärieindianerna fick ett välgrundat rykte om sig att vara krigiska. De frekventa stamkrigen handlade oftast om att stjäla andra stammars hästar. Men det är ändå ett obestridligt faktum att präriestammarnas socio-politiska rangordning både i jämförelse med varandra och individernas position inom sin stam helt styrdes av fram- eller motgångar i krig mot andra stammar. Kriget var den sociala institution som bestämde vilken roll och socio-politisk status man uppnådde i sitt liv och inom stammarna bildades särskilda krigarsällskap som konkurrerade med varanda om status. Det som gav ojämförligt högst status för en individ var att räkna slag (coup), d v s att komma så nära en fiende att man kunde beröra honom med handen eller med en träkäpp, en s k coupsticka.

Men stammarna upprätthöll också vänskapliga förbindelser med andra. Det var inte ett allas krig mot alla. Man hade sina traditionella fiender och vänner. Handel mellan vänskapliga stammar kunde bli ett mycket lukrativt inslag i den nya kulturen. Pälshandlaren Charles McKenzie har beskrivit ett möte mellan kråkindianerna och deras nära släktingar Hidatsa som han var ögonvittne till 1805. Vid detta tillfälle slog 2000 kråkindianer upp sitt tältläger invid Hidatsasläktingarnas jordhus och efter att ha rökt fredspipa med dem bytte kråkindianerna med 250 hästar till sig 200 gevär, krut och 20 000 kulor. Just kråkindianerna blev under 1800-talet kända som något av präriens handelsresande, även för vita pälsjägare som kom i kontakt med dem. Kråkindianerna köpte hästar av hästuppfödande shoshoner och Nez Perce i väster och europeiska varor av Cree och assiniboiner i öster som i sin tur förvärvat dem vid Hudson Bay-kompaniets handelsstationer i Manitoba och Ontario. En vanlig vinstmarginal vid t ex hästhandel var en fördubbling av priset.

De täta kontakterna mellan olika präriestammar bidrog till en snabb likriktning av kulturmönstret. Stammar som inte ens var avlägset besläktade förvärvade snabbt samma kulturella särdrag och handlingsmönster trots att de ofta inte kunde begripa ett ord av varandras språk. Seden att räkna coup är ett bra exempel på detta. Från att omkring 1700 endast ha förekommit hos stammar i trakterna av nuvarande Illinois hade seden drygt 100 år senare spritt sig till samtliga präriestammar. När det gällde handel är sambandet lättbegripligt men man var inte heller sena att uppta kulturella inpass från fiender med hög status. En naturlig konsekvens av detta kulturmönster och de många olika språken blev att prärieindianerna utvecklade ett gemensamt teckenspråk med vilket de kommunicerade obehindrat. Gamla kosmologiska myter och berättelser om förfäderna hos olika stammar förändrades och anpassades till det nya gemensamma kulturmönstret. För de flesta av de berörda stammarna innebar utvecklingen en mycket snabb övergång från en bofast odlarkultur till en hästburen nomadkultur.

Stammar och språkgrupper

Prärien delades alltså vid mitten av 1800-talet av ett stort antal stammar, som förvärvat en gemensam kulturell bas med ett stort antal närmast identiska ritualer och sedvänjor samt ett gemensamt teckenspråk, men ofta inte kunde förstå just någonting av det språk som den närmaste grannstammen talade.

Prärien kan grovt delas i tre språkregioner med öar av andra språk insprängda.

• Den norra delen av prärien dominerades av algonkinspråkiga stammar, t ex de tre som bildade svartfotsindianernas stamkonfederation.
• Mellanregionen dominerades av siouxtalande folk som t ex Lakota och kråkindianerna.
• Den sydligaste delen av prärien var mer splittrad med stammar som talade uto-aztekiska språk (t ex comancher), caddospråk (t ex Pawnee) och athapaskiska språk (t ex apacher).

Bilden är dock ännu mer komplex än så. I den nordligaste delen i Kanada fanns t ex athapaskspråkiga Sarsi och i den mellersta caddospråkiga Arikara.

Arapaholäger 1868

Förutom redan nämnda stammar räknas följande till prärieindianerna:

• Arapaho
• Atsina
• Cheyenner
• Dakotasiouxer (delvis)
• Iowa
• Kansa
• Kiowa
• Mandan
• Missouri
• Ojibwa (delvis)
• Omaha
• Osage
• Oto
• Ponca
• Quapaw
• Tonkawa
• Wichita
• Yanktonsiouxer (delvis)

Kontakterna med de vita

De vitas rovjakt på prärien resulterade i monument som den hög med bisonskallar vi ser på bilden från 1870.

Kontakterna med anglo-amerikaner och europeiska immigranter började liksom för de östligare stammarna med slumpmässiga möten ur vilka så småningom för båda parter lönsamma handelsförbindelser relativt snabbt växte fram. Den första belagda direkt fientliga kontakten mellan prärieindianer och USA var egentligen en isolerad händelse. Två piegankrigare dödades 1806 när de försökte stjäla vapen av Lewis och Clarks expedition och detta ledde till en 40-årig spänd motsättning mellan de vita och Svartfotsindianerna, som förutom Piegan omfattade ytterligare två stammar. Det resulterade bl a i flera anfall på vita pälsjägare som arbetade för American Fur Company. Motsättningen upplöstes någorlunda först i slutet av 1840-talet då en handelsstation grundades vid platsen där Marias River flyter in i Missourifloden och grundaren Alexander Culbertson började köpa in Svartfotsindianernas buffelhudar för betydligt bättre pris än vad de kunnat få tidigare..

Men det var just efterfrågan på bufflarna och konkurrensen om de krympande hjordarna som till sist ledde relationerna mellan prärieindianerna och de vita mot katastrof och en etnisk rensning av prärien som till sist kom att förpassa indianerna till ofruktbara reservat, ofta mycket långt från deras tidigare hem.

Den från 1840-talet snabbt ökande trafiken av vita nybyggare längs Oregon trail och den därtill kopplade drastiska minskningen av antalet bufflar ledde bland annat till att indianerna för att kompensera sig började stjäla de vitas boskap. Det var en sådan stöld vid Fort Laramie 1851 och dess efterspel, den s k Grattanmassakern som kom att inleda en ny era i relationen mellan prärieindianerna och de vita, nämligen slutfasen av de Nordamerikanska indiankrigen.

Referenser

• Richard Collins, The Native Americans. The Indigenous People of North America (London 1991).
• Wesley R. Hurt, Anthropological report on indian occupancy of certain territory claimed by the Dakota Sioux Indians and by rival tribal claimants, utredning beordrad 1961 av United States Department of Justice och tryckt 1962 som bilaga till rättegången Sioux Nation v. United States, Docket nr 74 -A (1961-62). Omtryckt 1974 som bok Med titeln Dakota Sioux Indians (New York 1974).
• Oscar Lewis, The Effects of White Contact Upon Blackfoot Culture (University of Washington Press, Seattle 1942).
• Charles Mackenzie, The Mississouri Indians. A Narrative of fur Trading Expeditions to the Mississouri 1804-1805-1806, ingår i L.R. Masson, Les Bourgeois de la Compagnie du Nord-Ouest (New York 1960).
• Colin Taylor, The Warriors of The Plains (London 1975).
• Colin Taylor, Crow rendezvous (London 1981).
• David Thompson, David Thompson's Narrative of His explorations in Western America, 1784-1812. The Champlain Society Publications, band 12 (Toronto 1916).
• Waldo R. Wedel, Prehistoric Man on the Great Plains (University of Oklahoma Press 1961).
• Stanley Vestal, Warpath and Council Fire (University of Oklahoma Press 1948).