Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)

Fredspipa är en pipa som används i indianska ceremonier.

fredspipan användes som ett fredstecken

Piprökningen omfattades av en mängd olika ceremonier, noga fastlagda mönster och tabun. Kanske den mest enkla ceremoniella rökstunden ägde rum då en grupp äldre män kom tillsammans för att diskutera ett problem eller bara för att prata. Om de träffades i en tipi satte de sig i en cirkel runt eldstaden. Värden, som satt mittemot dörren, stoppade och tände pipan och offrade den första pipröken till andemakterna. Sedan tog han ett eller två bloss, innan han lämnade över pipan till personen som satt till vänster om honom. Även han tog några bloss på pipan för att sedan lämna över den till sin vänstra granne. Proceduren upprepades tills pipan kom till personen som satt vid dörren. När han hade rökt klart, fick han inte lämna över pipan till grannen som satt på andra sidan om dörren. Istället lämnades pipan tillbaka hela cirkeln runt av män, utan att någon rökte, vidare ner till mannen vid andra sidan om dörren. När han hade rökt klart, lämnade han över pipan till personen som satt till vänster om honom. När tobaken hade slocknat, gjorde man sig av med askan enligt respektive indianstams sed. Vanligtvis askade man på ett altare, som var beläget nära eldstaden.

En av männen fattade tycke för kvinnan. Men hans tankar var orena och förolämpande för de högre makterna. Mannens kött ruttnade bort och hans skelett föll ihop i en hög på marken. Den andre mannens tankar var däremot rena och full av beundran och respekt för kvinnan. Kvinnan överlämnade nu pipan till honom. Hon gav honom instruktioner hur den skulle användas och skötas om. Därefter vände hon sig om och började vandra bort. Innan hon nådde horisonten förvandlades hon till en vit buffelkalv.

Varje stam och enskilda personer hade naturligtvis sina egna speciella röktraditioner och tabun. Shoshonerna krävde att en person i en rökgrupp var tvungen att ta av sig sina mockasiner innan rökningen påbörjades. En del svartfötter vägrade röka i en tipi om det hängde ett par gamla mockasiner i den. Bland cheyennerna var det tradition att en person som ägde en helig sköld var tvungen att röka ensam. Orsaken till det var att han fick bara röka med andevärlden, och inte med människor.

Piprökningens olika innebörder När en indian tände sin pipa var hans avsikt ofta djupt allvarlig. Den ceremoniella rökpipan betraktades som ett altare, som man bad sina böner inför. Röken som utandades förde då med sig bönerna till den andliga världen. Många män ägde en enkel vardagspipa, för man rökte även för nöjes skull. Det var nästan bara män som rökte. De var väl medvetna om tobakens skador. Äldre män påpekade ständigt för den yngre generationen om tobakens negativa inverkan på deras hälsa. Men i det flesta fall togs rökningen på största allvar. För indianen var en rökstund ofta någonting som man utövade tillsammans med andra män och den andliga världen.

Piprökningen omfattades av en mängd olika ceremonier, noga fastlagda mönster och tabun. Kanske den mest enkla ceremoniella rökstunden ägde rum då en grupp äldre män kom tillsammans för att diskutera ett problem eller bara för att prata. Om de träffades i en tipi satte de sig i en cirkel runt eldstaden. Värden, som satt mittemot dörren, stoppade och tände pipan och offrade den första pipröken till andemakterna. Sedan tog han ett eller två bloss, innan han lämnade över pipan till personen som satt till vänster om honom. Även han tog några bloss på pipan för att sedan lämna över den till sin vänstra granne. Proceduren upprepades tills pipan kom till personen som satt vid dörren. När han hade rökt klart, fick han inte lämna över pipan till grannen som satt på andra sidan om dörren. Istället lämnades pipan tillbaka hela cirkeln runt av män, utan att någon rökte, vidare ner till mannen vid andra sidan om dörren. När han hade rökt klart, lämnade han över pipan till personen som satt till vänster om honom. När tobaken hade slocknat, gjorde man sig av med askan enligt respektive indianstams sed. Vanligtvis askade man på ett altare, som var beläget nära eldstaden.