Från Rilpedia

Conatus (latin: ansträngning; strävan; impuls, benägenhet, tendens; undertagande; bemödan) är en term som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos en entitet att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv. Denna entitet kan vara medvetande eller materia, men även en kombination av båda. Över årtusendena har många olika definitioner och behandlingar formulerats av filosofer. De viktigaste av dessa innefattar 1600-talsfilosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz, tillsammans med den samtida empirisisten Thomas Hobbes. Conatus kan syfta på den instinktiva "viljan att leva" hos djur eller på diverse metafysiska teorier om rörelser och tröghet. Begreppet kopplas ofta samman med Guds vilja i en panteistisk syn på naturen. Begreppet kan delas upp i separata definitioner för medvetandet och kroppen, eller till och med särskiljas i fråga om centrifugalkraft eller tröghet. (mer...)