Från Rilpedia

Jeanne-Antoinette Poisson, Marquise de Pompadour, född 29 december 1721 i Paris, död 15 april 1764 i Versailles, var den fjärde och mest berömda officiella älskarinnan (mätress) till Ludvig XV av Frankrike från 1745.

Hon var troligtvis utomäktenskaplig dotter till generalförpaktaren Le Normant de Tournhems, och 1741 blev hon bortgift med dennes brorson, Le Normant d'Étiolles. Hon var en vacker, intelligent och mycket ärelysten kvinna, och blev mer eller mindre uppfostrad för att bli mätress av sin ärelystna mor (och sin biologiske far). Hon lyckades vinna kung Ludvig XV:s uppmärksamhet, och efter det att hon separerat från sin man blev hon 1745 kungens mätress.

Vid hovet var detta en stor skandal, eftersom hon inte var adlig utan av borgerlig härkomst; kungen gav henne titeln markisinna de Pompadour för att hon skulle kunna presenteras vid hovet, men tvingades ändå muta en hovdam (Prinsessan de Conti) för att hon skulle gå med på att presentera henne.

Hon fick ett stort inflytande över kungen och höll honom undan från statsangelägenheterna genom att hålla honom sysselsatt med ändlösa fester och jakter, något som han var mycket tacksam för. Själv omgav sig Madame de Pompadour med en mängd dugliga män, som hon lyckades få placerade på förvaltningens viktigaste poster; bl.a. utnämnde hon hertig de Choiseul till premiärminister. Hon mer eller mindre dikterade regeringens politik, och till stor del var det hon som bar ansvaret för de olyckor som drabbade Frankrike genom dess anslutning till Österrike och deltagande i sjuårskriget; hennes största politiska åtgärd var att avsluta den traditionella fiendskapen mellan Frankrike och arvfienden Österrike och förena länderna i en allians, ett fredsprojekt som gjorde henne hatad och som befästes symboliskt år 1770 efter hennes död genom äktenskapet mellan Ludvig XVI och Marie Antoinette av Österrike.

Hon slösade enormt med statens medel, och på många sätt bidrog hon genom detta slöseri till den franska monarkins nedgång och fall.

Å andra sidan fick hon stor betydelse för det franska konstlivet och hon gynnade dess företrädare på alla möjliga sätt. Bland annat gav hon namnet åt rokokostilens sista blomstringstid, Pompadour 1745-1764. Hon var också mycket intresserad av litteratur och uppträdde som "filosofernas beskyddarinna", bland andra Voltaire och Denis Diderot; filosoferna kallade henne för "en av oss" som tack för hennes beskydd av radikala författare, som annars skulle ha hindrats av censuren, vilken hon inte lyckades upphäva men väl mildrade i praktiken genom att se till att censurlagen helt enkelt inte användes genom att göra censurmyndigheten ineffektiv; hennes stora triumf på detta område var tillståndet att ge ut Encyklopedin.

Madame de Pompadour avslutade sitt sexuella samliv med kungen år 1751 men kvarstod trots detta som mätress. Hon var inte sexuellt lagd utan ägnade sig mest åt politiken, och tack vare hennes starka känsla för stil och takt - hon blev en förebild i fråga om mode och visade alltid drottningen respekt och hänsyn - blev hon med tiden respekterad vid hovet trots att hon inte var född adlig, men hennes slöseri med statfinanser och inblandning i politik - hon representerade ibland kungen vid regeringssammanträden - gjorde henne hatad av allmänheten.

Madame de Pompadour är världens mest berömda mätress och ett mycket gott exempel på en framgångsrik mätress och ett rent ideal för det yrket. Hon var också den första, och den ena av endast två mätresser i Frankrikes historia, som inte var adlig.

Hon lär ha yttrat det bevingade uttrycket "Après nous le déluge" (Efter oss syndafloden).

Externa länkar

• Madame de Pompadour (italienska, engelska, franska)