Plagal kadens
Från Rilpedia
Plagal kadens är inom musikteori den sekvens av ackord (ackordsanalys) som leder från subdominanten (SD) till tonika (T).
En plagal kadens betraktas musikteoretiskt som svagare eller mildare än helkadensen. Detta beror på subdominantens underordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Detta hänger vidare ihop med att subdominanten är en kvint under tonikan, (därav epitetet sub ) jämfört med dominanten som är en kvint över tonikan. Den rörelse som sker i helkadensen med växlingen från dominanten till tonikan uppfattas tydligare och "starkare" av alla som hör ett musikstycke och sägs därför ha en "starkare" funktion än den plagala kadensen.
Exempel
- C: Fmaj7 – Cmaj7
________(SD)____(T)
- Dess: G♭maj7 – D♭maj7
_________(SD)____(T)
- ... och så vidare.
Kadens (uttalat ka'dens, även ka'dangs) kommer ur det latinska ordet cadere, falla.
En kadens är den karaktäristiska känslan av vila eller slutlig upplösning i ett musikaliskt verk. Kadensen går från ett ackord med inbyggd spänning (i detta fall subdominanten, SD) till grundackordet i tonarten (tonikan, T). Tonikan har den reella funktionen av att identifiera vilken tonart som musiken hör hemma i och kommer automatikskt att uppfattas inom västerländsk konst- och populärmusik som vilande.
Ur en mer musikteoretisk synvinkel är så kallade vilande toner och ackordsfunktioner konsonanta, vilket menas relativt spänningsfria. Tonikaackord kommer därför att utgöra perfekta vilopunkter i en musikalisk fras och kommer slutligen infinna sig som den förväntade slutpunkten för ett stycke.
Som kontrast till de vilande (konsonata) partierna behövs en motpol av mer dramatik i det musikaliska verket och därför växlar melodi och ackordföljd mellan vilande toner och ackord (den primära tonikan och dess sekundära varianter) och spänningsfyllda toner och ackord (den primära subdominanten och dess sekundära variant samt den primära dominanten).
Den mesta musiken följer oftast en dynamik (växling) mellan vila och spänning. En typisk fras byggs ofta upp från en inledning (ofta vilande i tonartens grundfunktion, det vill säga tonikan) via växlingar mellan dominanta ackord (DS och D) och tonikor (musikaliska fraser) för att sedan avslutas med den slutliga kadensen som ”faller” på plats.
Ett verk som avslutas utan en kadens kommer att ”hänga i luften”, det vill säga man kommer att förvänta sig en avslutning – som man spontant upplever saknas och – som fortsätter mot en naturlig vilopunkt (och således faller på plats).
