Från Rilpedia

Helkadens är inom musikteori den sekvens av ackord (ackordsanalys) som leder från dominanten (D) till tonika (T)

En helkadens betraktas musikteoretiskt som tydligare eller starkare än en plagal kadens. Detta beror på dominantens överordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Av de två spänningsfyllda ackordsfunktionerna dominant och subdominant ligger den "starkaste" (dominanten) en kvint (fem tonsteg) över tonikan medan den "svagare" (subdominanten) ligger en kvint under tonikan.

Den harmoniska ("ackordsmässiga") rörelse som sker i en helkadens uppfattas tydligare och "starkare" av alla som hör ett musikstycke och sägs därför ha en "starkare" funktion än en plagal kadens.

Ex på helkadenser:

• C-dur: G7 - C(maj7)

________(D)__(T)

• Db-dur Ab7 - Db(maj7)

________(D)___(T)

• ...osv

Kadens - (uttalat kade'ns /även; kada'ngs) kommer ur det latinska ordet cadere, falla.

En kadens är den karaktäristiska känslan av vila eller slutlig upplösning i ett musikaliskt verk. Kadensen går från ett ackord med inbyggd spänning (i detta fall dominanten/D) till grundackordet i tonarten (Tonikan/T). Tonikan har den reella funktionen av att identifiera vilken tonart som musiken hör hemma i och kommer automatikskt att uppfattas inom "västerländsk" konst- och populärmusik som "vilande".

Ur en mer musikteoretisk synvinkel är "vilande" toner och ackordsfunktioner konsonanta, vilket menas relativt "spänningsfria". Tonikan/tonikor kommer därför att utgöra perfekta vilpunkter i en musikalisk fras och kommer slutligen infinna sig som den förväntade slutpunkten för ett stycke.

Som kontrast till de "vilande" (konsonata) partierna behövs en motpol av mer "dramatik" i det musikaliska verket och därför växlar melodi och ackordföljd mellan "vilande" toner/ackord (den primära tonikan och dess sekundära varianter) och "spänningsfyllda"/dissonanta toner/ackord (den primära subdominanten och dess sekundära variant samt dominanten).

Den mesta musiken följer oftast en dynamik (växling) mellan vila och spänning. En typisk fras byggs ofta upp från en inledning (ofta "vilande" i tonartens grund, dvs Tonikan (T)) via växlingar mellan dominanta ackord (D/SD) och tonikor (T) - musikaliska fraser - för att sedan avslutas med den slutliga kadensen (kadens – ”falla”) som ”faller” på plats.

Ett verk som prövar att sluta utan en kadens kommer ”hänga i luften”, dvs alla kommer att förvänta sig ett avslut – som de spontant känner saknas – och ska fortsätta mot en naturlig vilpunkt (och således faller – ’caderar’ – på plats).

Jämför även plagal kadens (SD – T) och fullständig helkadens (SD – D – T).