Fullständig helkadens
Från Rilpedia
Fullständig helkadens är inom musikteori den sekvens av ackord (ackordsanalys) som leder från subdominanten (SD) via dominanten (D)till tonika (T)
ex)
- C-dur: Fmaj7 - G7 - C(maj7)
________(SD)____(D)__(T)
- Db-dur Gbmaj7 - Ab7 - Db(maj7)
_________(SD)____(D)___(T)
- ...och så vidare.
En vanlig variant, speciellt inom jazz och populärmusik är att den primära (dur) subdominanten byts mot sin (likartade) sekundära subdominant ("mollparallell"). Ackordssekvensen blir då i stället:
variant)
- C-dur: Dm7 - G7 - C(maj7)
________(sD)____(D)__(T)
- Db-dur Ebm7 - Ab7 - Db(maj7)
_________(sD)____(D)___(T)
- ...och så vidare.
(En sekundär subdominant är ett mollackord och anges med sD)
Denna vaiant går även under beteckningen II-V-I ("2-5-1") efter den romerska numreringen av ackordens placering i tonarten . II-V-I är en vanlig ackords- och improvisationsövning i musikundervisning samt en mycket vanligt förekommande ackordsföljd inom musikaliska verk.
Kadens - (uttalat kade'ns /även; kada'ngs) kommer ur det latinska ordet cadere, falla.
En kadens är den karaktäristiska känslan av vila eller slutlig upplösning i ett musikaliskt verk. Kadensen går från ett ackord med inbyggd spänning (i detta fall subdominanten (SD)) till grundackordet i tonarten (Tonikan (T)). Tonikan har den reella funktionen av att identifiera vilken tonart som musiken hör hemma i och uppfattas inom "västerländsk" konst- och populärmusik som "vilande".
Ur en mer musikteoretisk synvinkel är "vilande" toner och ackordsfunktioner konsonanta, vilket menas relativt "spänningsfria". Tonikan/tonikor kommer därför att utgöra perfekta vilpunkter i en musikalisk fras och kommer slutligen infinna sig som den förväntade slutpunkten för ett stycke.
Som kontrast till de "vilande" (konsonata) partierna behövs en motpol av mer "dramatik" i det musikaliska verket och därför växlar melodi och ackordföljd mellan "vilande" toner/ackord (den primära tonikan och dess sekundära varianter) och "spänningsfyllda" toner/ackord (den primära subdominanten och dess sekundära variant samt den primära dominanten).
Musik följer oftast en dynamik (växling) mellan vila och spänning. En typisk fras byggs ofta upp från en inledning (ofta "vilande" i tonartens grund, dvs tonikan (T)) via växlingar mellan dominanta ackord (DS/D) och tonikor (T) (musikaliska fraser) för att sedan avslutas med den slutliga kadensen (kadens – ”falla”) som ”faller” på plats.
Ett verk som prövar att sluta utan en kadens kommer ”hänga i luften”, dvs alla kommer förväntar sig ett avslut – som de spontant känner saknas – och som fortsätter mot en naturlig vilpunkt (och således faller – ’kaderar’ – på plats)
