Brushane

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Philomachus)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Brushane
Brushane, hane i praktdräkt.
Brushane, hane i praktdräkt.
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning: Vadare
Charadrii
Familj: Snäppor
Scolopacidae
Släkte: Philomachus
Merrem, 1804
Art: Brushane
P. pugnax
Vetenskapligt namn
§Philomachus pugnax
Auktor: Linné, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Brushane (Philomachus pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae) och som kategoriseras som ensam art inom det egna släktet Philomachus.

Innehåll

Utseende och läte

Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Den har en mycket svagt nedåtböjd näbb som är medellång för att vara en vadare i dess storlek. När den sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut och den har ett mörkt öga likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna. Den fullvuxna honans kroppslängd är cirka 25 centimeter och den har ett vingspann på cirka 48 centimeter medan den fullvuxne hanens längd är cirka 30 centimeter och har ett vingspann på cirka 58 centimeter. Även benfärgen skiljer sig åt där vuxna hanar har röda ben, vuxna honor har ljust orange och ungfåglarna ljust grå.

Det mest signifikanta, och spektakulära, för brushanen är hanarnas brokiga praktdräkt som de redan börjar anlägga när de återvänder till häckningsplatserna från och med början av april. Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till gulorange och blir vårtig.

Olika hanar har olika praktdräkter. Mest växlar halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd, gul eller vit, ren, fläckig eller bandad av vågiga tvärstreck. I de flesta fall växlar ryggens färg (blir mörkare eller ljusare) i överensstämmelse med halskragens. Färgerna på bröstet och buken är inte alls lika varierande. Bröstet är svart med vita fläckar, buken och undergumpen renare vit.

Det finns tre olika morfer av brushanehanar, på grund av genetisk polymorfism, vilket bland annat resulterar i olikfärgade praktdräkter och olika beteenden. De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för "suveräner" och utgör cirka 84% av hanarna.[1] De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas "satelliter" och utgör cirka 16% av hanarna.[1] Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de "intermediära" som är hanar som inte alls utvecklar praktdräkt utan bär en honfärgad dräkt året runt. Dessa utgör cirka 1% av hanarna, de har i genomsnitt 2,5 gånger större testiklar än de andra hanarna.[2]

I slutet av juni, när honorna lagt sina ägg ruggar brushanen sin praktdräkt. Hanarnas färger närmar sig då honornas, som på ryggsidan är spräckliga av svarta fjädrar, med rödbruna och ljusgråa kanter. Den ljusgrå färgen finns framför allt på de mindre täckfjädrarna, på buksidan överensstämmer honorna med hannarnas dräkt, med undantag för att det svarta på bröstet är glesare. Ungfåglarna har en liknande dräkt som honorna men de har en starkare rostfärg utbredd över hals och bröst.

Brushanen är tystlåten, även under spelet, men uppskrämda fåglar ger ibland ifrån sig ett lågmält kacklande läte vid uppfloget.

Bildgalleri

Utbredning och biotop

Brushanen har en stor geografisk utbredning. Den finns över hela den gamla världen, ända ned till det sydligaste Afrika, där den visar sig vid regntidens början. Honorna förekommer i vinterkvarter längre söderut än hanarna, men de flesta av de svenska brushanar övervintrar i Västafrika. I Norden häckar brushanen ända upp i de norra lappmarkerna.

Från våren till slutet av sommaren påträffas denna fågel ganska allmänt i hela Sverige. Den uppehåller sig i kärr och på fuktiga ängar.

Beteende

På våren när häckningstiden kommer börjar hanarna att spela. Ansiktets sidor blir då täckta av vårtor, ett tecken på begynnande könsdrift och på samma gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och det är inte ovanligt att man ser blödande och haltande hanar. I sällsynta fall kan de till och med döda varandra.

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1x1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan förösker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna blir oftast bestigna, eller bestiger andra hanar, antingen suveräner eller satelliter, men vid enstaka tillfällen bestiger de även honor.[2]

Brushanarnas lekplatser är små fuktiga kullar med kortvuxen gräsmatta, där nedtrampat gräs och lösryckta fjädrar vittnar om kamp. Hela denna strid verkar vara jämförbar med morkullans sträckning, som också är i samband med fortplantningsdriften. En märklig omständlighet, är att striderna är strikt begränsade till de bestämda lekplatserna.

Två eller flera hannar kan helt fredligt följa en hona på den plats där hon reder sitt bo. Först vid återkomsten till stridsplatsen börjar hannarnas tummel igen och fortgår, till dess trötthet eller en förbiflygande hona eller matlusten skiljer dem åt. Det förekommer inte heller strid mellan hannarna när de söker efter föda.

När honorna lagt sina ägg, upphör hannarnas stridslust.

Häckning

I maj eller juni, senare i de norra än i de södra trakterna, lägger honan sina 3-4 jämförelsevis stora, omkring 4 cm långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon tuva, aldrig långt från vatten. Hon ruvar äggen ensam, och föder ensam upp ungarna, som strax efter kläckningen är färdiga att följa henne ut för att söka föda, medan hannarna stryker omkring för sig själva.

Flyttning

De vuxna hanarna påbörjar sin flytt söderut när honorna fortfarande tar hand ungarna. Därefter flyger de vuxna honorna söderut och sist flyttar årsungarna. Samtliga har vinterkvarter i olika delar av Afrika. Hanarna återvänder till Sverige i början av april.

Föda

Brushanarna äter små insekter och maskar, ibland också säd.

Namn

Sitt vetenskapliga namn har den fått av hanarnas lek under fortplantningstiden. Philomachus kommer av grekiskans 'philos' (älska) och 'machos' (strid) och betyder alltså ungefär "stridsälskande". Pugnax betyder "stridbar" eller "krigisk".[källa behövs]

Referenser

Noter

  1. 1,0 1,1 D B Lank, C M Smith, O Hanotte, T Burke & F Cooke: Genetic polymorphism for alternative mating behaviour in lekking male ruff Philomachus pugnax. Nature 378, p.59-62 (1995)
  2. 2,0 2,1 Jukema, J. & Piersma, T., (2006) Permanent female mimics in a lekking shorebird. (pdf) - Biology Letters nr.2, sid:161-164.

Källor

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 156-157. 
  • Staffan Ulfstrand, Är brushonor ibland brushanar?, Vår Fågelvärld, nr 3, 2007, sid:26-27.

Externa länkar

Personliga verktyg