Retorik
Från Rilpedia
Retorik är läran om konsten att övertyga. Retoriken utvecklades under antiken och termen användes då ungefär i betydelsen talekonst.[1]
Aristoteles strukturerade retoriken på 300-talet f.Kr. och de klassiska reglerna används än i dag.[2]
Innehåll |
Historia
Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.Kr. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor. Vad Korax och Tisias gjorde var att observera olika talare, varpå de skrev ner vad som visade sig vara effektivt när man talade inför publik. Platon uttryckte ogillande över retoriken i dialogen Gorgias. Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som blir föremål för skriftlig systematisering och objektiv teoretisering, det vill säga vetenskaplig analys. Retoriken uppfanns sålunda inte, utan upptäcktes. Retoriken beskriver och systematiserar argumentationsmetoder och kommunikationsformer som syftar till att övertyga mottagaren av budskapet. De äldsta bevarade texterna som beskriver denna grundläggande systematisering är av Aristoteles hand. Bland andra kända läroboksförfattare i ämnet bör nämnas Cicero och Quintilianus, båda verksamma under antiken, samt Vossius.
Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och högt aktat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen och i och med tillfällesdiktens starka framväxt från 1500-talet och framåt komponerades det stora flertalet av dikterna i form av konstfullt, retoriskt utformade tal. När romantiken så småningom växte fram inom litteraturen ansåg man att den i hög grad schematiska komposition som retoriken bidrog med var obsolet och hade spelat ut sin roll.
Retoriken kom sålunda under 1800-talets senare hälft av sakta försvinna från skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet. Vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse retorikens förtjänster som analytiskt verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena. Idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som exempelvis psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi, psykologi och språkvetenskap använder sig av retorik som analysmetod.
Idag kan man därför tala om två sorters varianter av retorik. Dels har vi den renodlade klassiska retoriken såsom den formulerades av Aristoteles, Cicero och Quintilianus och dels en mer modern tillämpning där man förvisso gör bruk av den klassiska retorikens grundprinciper, men även väljer att applicera dessa på i stort all form av kommunikation.
I modernt svenskt språkbruk förekommer även brukandet av ordet retorik i betydelsen "konstfullt utformat men i huvudsak innehållslöst språk".
Retoriska termer och begrepp
Talgenrer
I den klassiska retoriken räknade man med tre huvudsakliga genrer:
- Genus judiciale - I denna genre återfinner vi försvars - och klandertal. Benämningen "forensiskt tal" förekommer i en del litteratur.
- Genus deliberativum - Talaren eller författaren förordar eller avråder en viss handling.
- Genus demonstrativum - Här ingår alla former av så kallade lovtal eller klandertal. Talaren vill göra lyssnaren vänligt eller kritiskt inställd till någon eller något genom beröm eller smädelser.
Självklart förekommer även blandningar av de tre, men de allra flesta tal kan hänföras till endera av dessa kategorier.
Att övertyga
I retorik skiljer man på att övertala och att övertyga. Övertalning är en tvingande process medan övertygande är en retorisk process. Man övertygar sina åhörare med hjälp av tre faktorer[3]:
- Docere - ”Att undervisa”; talaren försöker vädja till lyssnarnas logos (”förnuft”) med hjälp av argument.
- Delectare – ”Att behaga”; även att roa. Talaren får lyssnaren välvilligt inställd genom sin charmfulla personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sitt ethos.
- Movere – ”Att röra”; talaren väcker patos, ”en stark känsla”, hos lyssnaren.
Arbetsgången för en talare
När man ska skriva ett tal ska man enligt den klassiska retoriken använda partesmodellen, vilken består av följande delar[4]:
- Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?
- Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
- Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
- Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
- Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
- Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.
- Emendatio - Att korrigera. Talaren går i efterhand igenom vad som fungerade bra respektive dåligt och noterar för framtida referens vad han/hon behöver öva på, eller kanske undvika helt.
Stegen "Intellectio" och "Emendatio" kommer inte från den klassiska retoriken, utan är ett senare påfund.
Talets delar
I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio[5].
- Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och ett försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
- Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen och för att skapa intresse för ämnet.
- Propositio – Framställande, där talaren presenterar den tes som han/hon i fortsättningen av talet vill argumentera för. Man kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning man ska behandla olika frågor som hör till ämnet.
- Argumentatio – Argumentation, där talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Man börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga att presentera sina argument för tesen, för att sedan fortsätta med refutatio, dvs ett avvisande av eventuella motargument - vederläggning.
- Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.
Att lära ut retorik
Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata för att lära ut retorik. Dessa övningar används i viss mån än idag. Idag finns det speciell retorikundervisning i Sverige.
Medel för att åstadkomma språkliga effekter
I den klassiska retoriken kan man förbättra sitt tal, Elocutio, genom att använda troper ("vändningar", ovanliga eller oväntade uttryck) och figurer (en oväntad form av formulering eller tanke):
Troper
- Hyperbol - överdrift ("Astrid Lindgren finns i alla svenskars hjärtan")
- Litotes - underdrift ("Det här var inte så roligt att höra")
- Analogi (liknelse) - ("Du är som en ros")
- Metafor - ("Du är en ros")
- Metonymi - namnbyte ("Eleverna läser Strindberg just nu")
- Pars pro toto - delen i stället för det hela ("På svensk köl")
Stilfigurer
- Alliteration - upprepning av samma inledningsbokstav i flera ord i följd. ("Veni vidi vici")
- Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. (Martin Luther King: "Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm...")
- Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. ("Det är en fråga om liv och död.")
- Exclamatio - utrop: "o, gudar!", "medborgare!", "död åt fienden!" och så vidare.
- Interrogatio - retorisk fråga: i stället för att påstå något ställer man lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
- Ironi - man säger en sak men menar egentligen motsatsen.
- Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta "antiklimax".
- Oxymoron (engelska för litterär Paradox) - förnuftig galenskap: en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga ("Talande tystnad").
- Paralips - låtsat förbigående.
- Trikolon - man utformar sin tankar i tre led. "Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld."
Retoriker och berömda tal
Aristoteles var den som på 300-talet f.Kr. skrev ner det som i dag ofta benämns som den klassiska retoriken. Cicero är en annan inflytelserik tidig retoriker, likaså Quintilianus.[2]
Av de mer samtida skickliga retorikerna kan Martin Luther King nämnas. Hans tal vid marschen mot Washington för arbete och frihet ("I have a dream") anses av många vara ett av de bästa talen i historien.[6]
Referenser
- ↑ Retorik - konsten att övertyga, 24 mars 2009.
- ↑ 2,0 2,1 Kort introduktion till retorik, 24 mars 2009.
- ↑ Learning How to Use the Three Main Rhetorical Styles, 9 mars 2009.
- ↑ Tal: arbetsprocessen, 24 mars 2009.
- ↑ Arrangement , 24 mars 2009.
- ↑ Lista över stora historiska tal, 24 mars 2009.
