Olof av Danmark och Norge
Från Rilpedia
Olof (da. Oluf II, no. Olav IV Håkonsson), född svensk arvprins i början av december 1370, död på Falsterbohus den 3 augusti 1387, var kung av Danmark från 1376 och kung av Norge från 1380, son till Håkan Magnusson och Drottning Margareta och barnbarn till kungarna Valdemar Atterdag och Magnus Eriksson. Med honom utslocknade den kungliga grenen av Folkungaätten.
Olof Håkansson är en av de mer okända gestalterna i nordisk historia, trots att han spelat en stor roll genom att ärva alla tre nordiska kronorna och därigenom passivt skapa den nordiska union som hans mor utvecklade i egenskap av änkedrottning. Som person är litet känt om honom, och han dog officiellt i lunginflammation på Falsterbohus i tonåren[1]. Modern Margareta ärvde då tronanspråken, men efter Olofs död fick man försöka upprätthålla den avsedda dynastiska personalunionen mellan de tre länderna genom att övergå till kvinnliga släktgrenar.
Källor
- ↑ Grethe Authén Blom, Vivian Etting, Michael Linton & Alf Åberg i Kung Olofs minne Christer Bökwall, Falsterbo 1987
| Företrädare: Valdemar Atterdag |
Kung av Danmark 1376–1387 |
Efterträdare: Drottning Margareta |
| Företrädare: Håkan Magnusson |
Kung av Norge 1380–1387 |
Efterträdare: Drottning Margareta |
|
||||||||||||||||||||||
