Barrskog
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Barrskog, ibland även hedskog, är en skog som nästan uteslutande består av barrträd. Den svenska barrskogen består huvudsakligen av gran och tall. Den har stor betydelse för samhällsekonomin. Skogstypen är den vanligaste i Sverige och förekommer i nästan hela landet, men i söder har stora ytor omvandlats till åkermark och bebyggelse. Allra längst i söder, upp till en gräns genom mellersta Småland, förekommer också lövskog. I norra ryssland finns det en del som heter taigan.
Barrskogen växer ofta på en grund av bergarterna granit och gnejs, vilket bidrar till ett lågt pH-värde i marken. Jordmånen som den svenska barrskogen växer i och skapar är av typen podsol. Den är blek en bit nedanför ytan. Ph-värdet i en granskog är lågt på grund av syror som frigörs från barren och berggrunden. När regnet sipprar genom förnan och humusen tar det med sig mineralämnen, däribland järnjoner, och kvar blir blekjord. Detta att näringsämnen från växterna förs ned i jorden kallas urlakning. En bit längre ned i jorden, där pH-värdet är högre, släpps mineraljonerna ut igen, däribland järn, och marken blir rödaktig. Denna jordnivå (horisont) kallas rostjord. Det som är typiskt för podsol är att det sura pH-värdet gör att inga nedbrytare (destruenter) trivs där, förutom svampar. Det tar lång tid för dessa att bryta ned de döda växt- och djurdelarna och humuslagret innehåller därför rester av flera års produktion. Det tar alltså tid innan växterna kan använda mineralämnena igen.
Den svenska barrskogen är ett artfattigt men individrikt ekosystem, vilket gör den känslig för störningar som insektsangrepp men lämplig för skogsbruk. Nya avsättningsmöjligheter för björkved har lett till en mer positiv syn i skogsbruket på blandbestånd med visst lövinslag. Idag är det vanligt att man vid plantering lämnar en hög björkskärm som ger ett visst frostskydd åt de späda plantorna. Björkarna i barrskogsbeståndet avverkas senare i samband med gallringarna, vilket förbättrar gallringsnettot. I sista gallringen tas björkbeståndet med fördel bort helt och hållet för att det inte ska bli för kraftig tillväxt av sly efter slutavverkningen.
