Från Rilpedia

Nollkupongobligation är en typ av obligation. Det sker inga ränteutbetalningar under löptiden utan den som ger ut obligationen för att låna pengar (emittenten) säljer obligationen till ett pris under sitt nominella värde. På förfallodagen återbetalas det nominella beloppet till innehavaren av obligationen. Han får alltså tillbaka de utlånade pengarna plus ränta i en klumpsumma.

Exempel: Antag att emittenten vill låna 10 000 kr i 5 år och är beredd att betala 7% per år i ränta. Han kan då utfärda en nollkupongobligation som långivaren betalar 10 000 kr för. Det nominella beloppet som ska betalas tillbaka på förfallodagen blir 10 000 kr x (1+7%)⁵ = 14025 kr eftersom beräkningen sker med ränta på ränta. Som alternativ kan han ge ut en kupongobligation och betala 7% x 10 000 kr = 700 kr per år i fem år. Genom att diskontera beloppen kan man visa att de innebär samma avkastning.

Nollkupongobligationen är en viktig typ av tillgång i ekonomisk teoribyggnad, eftersom den utgör en byggkloss för att bygga upp mer komplicerade tillgångar. Att de saknar periodiska ränteutbetalningar som måste diskonteras för att bli jämförbara gör dem användbara i olika sorters ekonomiska analyser.

I finansiell litteratur kallas obligationen ibland nollkupong och i ekonomiskt vardagsspråk ofta för nollkupongare.

Namnet kommer från att kupong är ett annat ord för den årliga ränteutbetalning (till skillnad mot avkastningen uttryckt som årsränta) på en obligation och denna är noll på en nollkupongobligation eftersom hela räntan betalas vid förfall. För den historiska bakgrunden till ordet kupong, se artikeln kupongobligation.

På grund av sin konstruktion kommer priset på redan existerande nollkupongobligationer att vara mer känsligt för ändringar i marknadsräntan än en kupongobligation med samma löptid.

Räntebärande värdepapper med nollkupongkonstruktion och en ursprunglig löptid på högst ett år kallas diskonteringspapper.

Exempel på värdepapper med nollkupongkonstruktion är svenska statens statsskuldväxlar.