Neolitikum
Från Rilpedia
Neolitikum, bondestenåldern eller yngre stenåldern är den period i människans historia som följer på mesolitikum eller i andra indelningar, paleolitikum. Under den yngre stenåldern infördes jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev också bofast. Befolkningen ökade och nya redskap utvecklades. Stonehenge uppfördes under denna tid.
Innehåll |
Innebörd
Före bondestenåldern levde människorna nomadiskt som samlare och jägare. Övergången till bondestenålder är en av de allra mest omvälvande förändringarna i människans historia. Den centrala förändringen är att man börjar odla grödor. Med odlandet följde naturligt en mer bofast livsstil, senare också domesticerande och uppfödande av boskap. Detta skedde på flera platser i världen, oberoende av varandra, med början för ungefär 10 000 år sedan. Från dessa platser har de nya metoderna spritt sig till resten av mänskligheten.
Den neolitiska revolutionen
Den neolitiska revolutionen är ett begrepp som den australiske arkeologen Vere Gordon Childe myntade på 1920-talet för omstruktureringen från jägar- och samlarsamhället till ett samhälle där människorna i huvudsak försörjer sig genom jordbruk och djurhållning. Detta är också den förändring som markerar övergången mellan äldre och yngre stenålder. De äldsta spåren av sädesodling och djurhållning är cirka 10 000 år gamla. Mellanamerika, Kina och delar av sydvästasien (bördiga halvmånen) är områden där jordbruket kan sägas ha uppkommit. Jordbruket spred sig sedan, med tanke på den tidens kommunikationer, relativt snabbt genom hela världen. Uttrycket syftar på den stora effekt denna förändring hade på de samhällen som började odla i stället för att leva som jägare och samlare.
Möjliga förklaringar
En förklaringsmodell för neolitiseringen gör gällande att det för omkring 12 000 år sedan blev ont om vatten. Nomadiska folk tvingades då att utveckla nya metoder att skaffa sig mat. Klimatförändringarna gjorde att människorna blev tvungna att arbeta hårdare och förflytta sig längre sträckor i sökandet efter mat. Under en tid av flera tusen år anpassade sig de nomadiska folken till den förändrade omgivningen. Jägare/samlare började stanna där de hade tillförlitlig tillgång till vatten och att föra dit frön från växter, så att växterna växte upp nära lägret.
Konsekvenser
När väl odlandet hade kommit igång förändrades de odlade växternas genetiska egenskaper. Detta gjorde att de till exempel fick högre energiinnehåll. De första grödorna som domesticerades på detta sätt var spannmål. Växter som hade oönskade egenskaper som obehaglig smak eller små frön klarade sig sämre i den nya situationen, där människor i hög grad påverkade växternas förutsättningar.
När de tidiga odlarna hade lärt sig tekniken väl och fått bra grödor fick de ett överskott som behövde lagras. Det nomadiska livet hade tidigare gjorde att det var svårt att lagra mat. Kombinationen av bofast livsstil och spannmål som basföda gjorde lagring av mat möjlig. Med större tillgång på mat ökade befolkningen och det blev möjligt med specialisering i olika yrkeskategorier. Detta ledde i sin tur till ytterligare utveckling av avancerad teknik.
Jordbruket krävde bofast livsstil och gav tillgång till mer mat per ytenhet. Detta gjorde att människorna kom att leva i större grupper än tidigare. Den neolitiska livsstilen var också mer arbetsintensiv och betydde troligen att varje familj behövde fler barn, något som ytterligare bidrog till befolkningsökningen. De större och tätare samhällena stimulerade i sin tur utvecklandet av nya maktstrukturer. Matöverskottet gjorde att hövdingar kunde försörjas av den underlydande befolkningen och inte själva behövde arbeta för att få tillgång till mat. Senare gav domesticerade djur tillgång till nya textilmaterial och transportmetoder.
Ytterligare en konsekvens av neolitiseringen var också att kosten blev mera ensidig och en rad nya sjukdomar (bland annat karies) uppkommer för första gången hos människor.
Se även
