Näthinna

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Det mänskliga ögat i tvärsnitt. Källa: NIH en:National Eye Institute. Många djurs ögon skiljer sig väsentligt från det mänskliga ögat.

Näthinnan (lat. retina) är det tunna lager av celler som finns på ögonbotten hos ryggradsdjur och vissa ryggradslösa djur. Det är på näthinnan som det infallande ljuset omvandas till nervsignaler, och näthinnan kan betraktas som en del av nervsystemet; under fosterutvecklingen bildas både näthinnan och synnerven som utväxter från hjärnan. Näthinnans nät av blodkärl är unikt för varje människa, och det används ibland för att identifiera människor.

Näthinnan innehåller celler som är känsliga för ljus, fotoreceptorer - huvudsakligen stavar och tappar. De nervsignaler som skapas i receptorcellerna genomgår sedan en komplex behandling av näthinnas övriga nervceller. Synnerven bildas av axon från nervceller i näthinnan, och i dessa celler omvandlas signalerna till de aktionspotentialer vilket är basen för signalöverföringen i nervsystemet. Näthinnan är dock inte bara en passiv detektor av ljus, utan har även en betydande roll i tolkningen av synintryck - den visuella perceptionen.

Näthinnan innehåller omkring 130miljoner sinnesceller. När ljuset träffar sinnescellerna uppstår nervinpulser.De leds via synnerven till syncentrum i hjärnans nacklob, som bearbetar och tolkar informationen vi ser.

Ögats fysiska struktur

Hos en vuxen människa är ögongloben ca 22 mm i diameter, och näthinnan upptar cirka 70 % av dess inre yta. I genomsnitt är näthinnan inte mer än en halv millimeter tjock. Den består av fem lager; tre lager av nervceller och två med synapser. I en punkt nära näthinnans mitt löper synnerven ut. Nerven består av nervcellernas utskott, som skickar synsignalerna till hjärnan. De blodkärl som sköter blodförsörjningen till näthinnan löper jämns med synnerven. Den punkt där nerven löper ut kallas för blinda fläcken eftersom den saknar fotoreceptorer, och den är synlig som en oval vit yta om 3 mm². I riktning emot tinningarna ligger gula fläcken (makula). I denna punkt ligger fovea centralis, en liten grop som är mycket känslig för ljus och svarar för vår skarpa fokuserade syn. Runt fovean sträcker sig den centrala näthinnan ungefär 6 mm, som domineras av tappar, och där utanför ligger den perifera näthinnan som domineras av stavar.

Trots att det finns mer än 130 miljoner receptorer i näthinnan, finns det bara omkring 1,2 miljoner nervtrådar (axon) i den optiska nerven. Informationen förprocessas alltså väsentligt i näthinnan. Fovean ger den mest exakta syninformationen. Trots att gropen upptar omkring 0,01 % av synfältet, mindre än 2° synvinkel, är så mycket som 10 % av synnervens axon knutna till fovean. Foveans upplösningsförmåga har bestämts till 10⁴ punkter, och kapaciteten för information uppskattas till 5 · 10⁵ bit per sekund) utan färg, och omkring 6 · 10⁵ bit per sekund med färg.

År 1967 fick George Wald, Haldan Keffer Hartline och Ragnar Granit nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina vetenskapliga studier av näthinnan.