Mountain men

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Mountain Men (engelska, översätts Bergsmän), var de trappers (pälsjägare), som var verksamma i Klippiga bergen under 1800-talets första hälft.

"Trappers Bride" av Alfred Jacob Miller

Innehåll

Hur det började

Efter att Lewis och Clarks expedition i det nyinköpta Louisiana-territoriet återvänt till St.Louis 1806 spreds ryktet om stora bävertillgångar längs den övre Missourifloden och i Klippiga Bergens dalar. Louis & Clark hade till och med lämnat efter en man i syfte att just jaga bäver, hans namn var John Colter(). John Colter var en av de första pälsjägare som kan kallas för "mountain man". Då även Colter återvände till St.Louis 1807 blev han snabbt anställd som bl.a. guide av en man vid namn Manuel Lisa som därefter gjorde en mängd expeditioner upp längs Missourifloden i syfte att både jaga men framför allt att byteshandla med indianerna. 1809 grundade Manuel Lisa tillsammans med bl.a. Andrew Henry: St.Louis Missouri Fur Company. 1822 sökte en man vid namn William H. Ashley (1778-1838) tillsammans med ovan nämnda Andrew Henry 100 ”företagsamma unga män … för att följa Missourifloden till dess källa”. Med på denna expedition fanns bland andra Jedediah Smith.

Rendezvous-eran

Jedediah Smiths återupptäckt av South Pass 1824 (Astorianerna nosade på den redan 1812) förenklade resan in i centrala klippiga bergen avsevärt. Detta i kombination med den förspillda jakttid det tog att ta sig till närmsta handelsstation eller rent ut av St.Louis gjorde det förslag Ashley kom med genialt. Istället skulle bergsmännen stanna kvar och jaga i bergen hela hösten, övervintra på lämplig plats och sedan påbörja vårjakten så fort isarna smält, för att sedan under sommaren träffas och fylla på förnödenheterna på ett såkallat "Rendezvous"(1825-1840). Rendezvous-systemet gjorde det möjligt för trappers att jaga bäver utan någon anställning. Dessa så kallade ”fria trappers” kunde vid nästkommande rendezvous sälja sin fångst till högstbjudande bolag till skillnad från bolagsmännen som var bundna genom sina anställningar. Det var dessa fria trappers som startade den tävlings hysteri som uppstod mellan pälsbolagen under början av 1830-talet. Alla ville få så stor del av den fria trapperns fångst som möjligt vilket innebar att man måste vara först på plats. Resan från St. Louis till bergen tog ofta runt två månader och ca 2000 km. Rendezvous började ganska snart spela en viktig roll i bergstrapperns liv, både av rent materiella men även sociala skäl. Trots att myten om den ensamme pälsjägaren i bergen snarare är byggd på undantag än vad som var vanligt förekommande var det viktigt att kunna träffa vänner som han inte sett på kanske ett eller två år. Fylla, spel och slagsmål bidrog till den unika stämning som uppstod då trappers och indianer från hela bergen samlades.

Pälsbolagen

De pälsbolag som kan ses som dominerande för rendezvous-eran var Ashley och Henrys företag som efter ett par omorganisationer och ägarbyten kallades för Rocky Mountain Fur Company(RMF). Deras främste konkurrent var John Jacob Astors American Fur Company (AFC) som dominerade handeln längs med den övre Missourifloden. Efter påtryckningar och inbjudan av trappers som var missnöjda med RMF:s monopolpriser gav även de sig upp i bergen. 1834 köptes RMF upp av AMF och de höll rendezvouseran vid liv fram till 1840. Ett gäng mindre och mer kortlivade företag försökte få sin del av kakan, däribland Nathaniel Wyeths Columbia Fishing & Trading Company, Benjamin Bonneville, Gant & Blackwell m.fl.

Livet som Mountain Man

Trapperns och bergsmannens sätt att leva var hårt och de riskerade alltid att dö av svält, vattenbrist och köld. De kunde även bli attackerade av indianer och rovdjur. Majoriteten var trots folkliga legender anställda under något av de två dominerande pälsbolagen. Där färdades de i stora så kallade brigader, vilka sedan delades upp i grupper och slutligen jaktpar. I brigaderna fanns även en mängd andra yrkesgrupper, bl.a. så kallade ”camp-keepers” som fick laga mat, flå och fläska de bäverpälsar trappern släpade in. Jägare blev utsedda för att förse lägret med mat, favoritmaten var ofta fet bisonko. De stora brigaderna gjorde det möjligt att ta sig in även i fientliga indianers områden. Den stam som stod för absolut flest attacker var de ökända Svartfotsindianerna. Andra stammar sågs som allierade, då framför allt Flathead- och Snakeindianerna. De huvudsakliga jaktsäsongerna var vår och höst. Våren var ofta bäst jakttid för då hade djuren fortfarande den mjuka vinterpälsen kvar. Vårjakten höll på tills pälskvaliteten blev sämre och i mitten av sommaren samlades alla fria trappers och bolagsmän åter på rendezvous där pälsarna såldes och de fyllde på förråden av till exempel krut och ammunition.

När vintern kom frös floderna och trappern gick i vintervila. De blev ofta uttråkade under den långa vintervilan. Därför höll man livliga diskussioner, vissa bytte till sig böcker och försökte lära sig läsa, när våren kom kunde de oftast läsa. Detta fenomen kallades av trappern Osborne Russell (1814-1892)för Rocky Mountain College. Vissa fick även smak för det behagliga klimatet i sydväst där Taos blev pälsjägarnas favorit tillhåll. Taos var förövrigt även det en viktig utgångspunkt likt St.Louis, dessa trappers kallades gemensamt Taos-trappers.

En Mountain Mans utrustning

Samme Osborne beskrev inför vårjakten 1838 då han ingick i Jim Bridgers brigad att: ”En trappers utrustning vid sådana tillfällen är vanligt vis ett djur[häst/mula] på vilket man placerar en eller två epishmores, en sadel och ett huvudlag, en säck innehållandes sex bäverfällor, en filt med ett extra par mockasiner, hans kruthorn och jaktväska med ett bälte vid vilket är fäst en slaktkniv, en liten träbehållare för bete till bävern, en tobakspåse med en pipa och implementer för att göra upp eld, ibland med en yxa fäst vid hornet av hans sadel. Hans personliga klädsel består av en flanell- eller bomullsskjorta (om han har turen att få tag i en, om inte får antilopskinn svara för både över- och underskjorta), ett par knäbyxor av läder med leggings av filt- eller rökt buffelskinn, en rock gjord av filt eller buffelpäls, en hatt eller mössa av ylle, buffel- eller utterskinn, hans strumpor består av filtbitar virade kring fötterna vilka täcks av ett par mockasiner gjorda av berett hjort-, wapiti-, eller buffelskinn. Hans långa hår fallandes löst ner över hans axlar färdigställer hans uniform”

Rendezvous-erans slut

Vid 1840 hade bävern så gott som utplånats, bisonstammen i bergen var redan kraftigt påverkad av överjakt, och efterfrågan på bäverskinn och därmed priserna sjunkit i botten. American Fur Company skickade detta år en sista karavan med varor till rendezvous. Efter detta valde vissa att helt lämna bergen och andra att fortsätta jaga. Andra blev eftertraktade guider till den våg av nybyggare som började strömma mot Kalifornien och Oregon. Vissa angagerade sig i indianfrågan, och andra blev bönder i de nya kolonierna i väst.

Några av de mest berömda bergsmännen var Jedediah Smith, Jim Bridger, Joe Walker, William Sublette, Milton Sublette, Kit Carson, Joe Meek, Thomas Fitzpatric, Robert Campbell, Hugh Glass m.fl.

Svenska Mountain Men

I litteraturen nämns en man med smeknamnet ”Cross Eagle” som en svensk som spenderat många år i bergen.

Källor

  • Sage, Rufus. Rocky Mountain Life. Lincol: University of Nebraska Press, 1982.
  • Berry, Don. A Majourity of Scoundrels. New York: Harper, 1961.
  • Russell, Osborne. Journal of a Trapper. Lincoln: University of Nebraska Press, 1965
  • DeVoto, Bernard. Across the wide Missouri. New York: Houghton Mifflin, 1947
  • Utley, Robert M. A Life Wild and Perilous: Mountain Men and the Paths to the Pacific. Henry Holt & Company, 1997
  • Wishart, David J. The Fur Trade of the American West 1807-1840. Lincoln: Univerity of Nebraska Press, 1992

Externa länkar

[The Mountain Men and the Fur Trade] [Scandinavian Mountain Men]

Personliga verktyg
På andra språk