Från Rilpedia

En monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.

Monitor fick stor betydelse för utgången av det amerikanska inbördeskriget. Monitorernas yttre form skiljde sig mycket från andra fartygs. Skrovets undre del var upp till ungefär l m under vattenlinjen utformat på sedvanligt sätt. Över denna del kom den övre delen, det s.k. överhänget, som fortsatte ca 0,5 m ovanför vattenytan. Akterut blev överhänget större och skyddade propellern och rodret. Överhänget och det övre däcket var pansarklätt.

Skorstenen skyddades även av pansar. Artilleriet var uppställt på däck i ett eller flera vridbara pansartorn. Även manöverbryggan var ett bepansrat torn. Luftväxlingen i alla rum under däck sköttes om med fläktar. För att i någon mån förbättra sjöegenskaperna hos dessa fartyg med sina låga fribord konstruerade man dem med en stor metacenterhöjd.

Svenska monitorer

År 1862 konstaterade den svenska regeringen att örlogsfartyg byggda i trä inte längre var användbara i strid.

Enbart tre månader efter den berömda striden mellan Monitor och Merrimac bjöd John Ericsson ut sin konstruktion till Sverige. År 1865 började man bygga den första svenska monitorn på Motala Warf i Norrköping. Denna första monitor gavs namnet John Ericsson efter konstruktören och denna följdes snart av ytterligare 14 monitorer av olika typ. En av dessa monitorer, Sölve, finns i dag bevarad vid Göteborgs maritima museum.

Under åren 1865-1871 byggdes 14 monitorer i Sverige: HMS John Ericsson, HMS Tordön, HMS Tirfing, HMS Loke, HMS Björn, HMS Berserk, HMS Folke, HMS Sölve, HMS Ulf, HMS Hildur, HMS Gerda, HMS Sköld, HMS Fenris och HMS Garmer.

De var byggda helt i järn. De hade en låg profil, endast däcket med kommandobryggan, skorstenen och de vridbara kanontornen var ovanför vattenytan. Dessa kom senare att kallades för "2:a klassens" och "3:e klassens pansarbåtar".

Alla dessa var byggda av Motala mekaniska verkstads aktiebolag och levererades mellan 1865-67. Deras dimensioner var:

• längd = 60,9 m
• bredd = 13,5 m
• djupgående = 3,5 m
• deplacement = 1 500 ton
• pansartjocklek: överhängets sida 125 mm i 5 plåtlager, kanontorn 270 mm i 12 plåtlager
• farten uppgick till 6,5 knop.

Besättningsstyrkan utgjordes av 111 man. Bestyckningen utgjordes ursprungligen av 2 st 24 cm kanoner ("John Ericsson" hade i stället 2 st 38 cm slätborrade kanoner) i gemensamt torn, senare fick de även ett par kulsprutor. Fartygen ombestyckades mellan 1895-1905 och "John Ericsson" fick 2 st 15 cm kanoner och 6 st 57 mm kanoner och de båda andra monitorerna fick 2 st 12 cm kanoner och 8 st 57 mm eller 47 mm kanoner. Därtill var de försedda med en eller två st 60 cm strålkastare. De medelsvåra kanonerna var uppställda ovanpå kanontornet på "John Ericsson" för att man skulle få större eldhöjd, "Thordön" och "Tirfing" hade sina inuti kanontornet. Dessa 2:a klass pansarbåtar var på grund av sin obetydliga fart samt sitt svaga och lågt uppställda artilleri icke sjögående stridsfartyg, men deras sjöduglighet tillät dem att förflytta sig utomskärs även under tämligen hårt väder och de var därmed inte tvungna att utkämpa positionsstrider, där deras artilleri dock skulle ha varit effektivt, till exempel vid flankbevakning av minlinjer. Deras ringa djupgående möjliggjorde att de kunde inta lägen varifrån de tack vare sin obetydliga målyta och därav följande relativa osårbarhet, kunde uppta strid med överlägsna motståndare.

Se även

Lista över svenska monitorer

Källa

• Gustaf von Hofsten, Jan Waernberg: Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg, CB Marinlitteratur, Luleå 2003. ISBN 91-973187-3-6.