Missionshus
Från Rilpedia
Missionshus började byggas i mycket stort antal i hela Sverige och Norge från 1850 talet. De var en följd av en mycket stor folkväckelse, som först höll sig inom Svenska kyrkan men från 1860-talet blev alltmer självständig. De kallades ofta för "himlalador" för de var sannerligen enkla. Ofta fanns ingen värme eller bänkar. Men från 1880-talet infördes en del bekvämligheter som värmekaminer. Norge hade kring 1920 över 1000 missionshus och i Sverige var de ännu fler. Det kunde finnas tre missionhus i en enda by eller socken med några hundra invånare. Snabb befolkningsökning under 1800-talet tvingade också fram hundratals nya kyrkor för Svenska kyrkan.
En liknande typ av samlingslokaler kallades Missionshyddan eller bara Hyddan. Andra benämndes kapell.
De flesta missionshus har i dag ersatts av missionskyrkor, baptistkyrkor och liknande i centralorterna. Pingströrelsen, som började utvecklas först på 1930-talet, startade oftast sin verksamhet i stationssamhällen, inte ute i byarna.
De nämnda byggnaderna fick ofta bibliska egennamn som Adelfia, Betania, Betel, Betlehem, Ebeneser, Elim, Emanuel, Emmaus, Filadelfia, Immanuel, Salem, Saron, Sion, Smyrna, Tabernakel och Tabor.
Numera tar kyrkorna oftare namn efter sin samfundstillhörighet, sin placering i samhället eller staden, såsom Centrumkyrkan, Citykyrkan och Södermalmskyrkan, eller helt enkelt namn som Korskyrkan.
