Småskrake

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Mergus serrator)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Småskrake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Småskrake; adult ♂
Småskrake; adult ♂
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Andfåglar
Anseriformes
Familj: Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj: Merginae
Släkte: Skrakar
Mergus
Art: Småskrake
M. serrator
Vetenskapligt namn
§Mergus serrator
Auktor: Linné, 1758
Utbredningsområde:Gul: Sommar, blå: vinter & grön: hela året
Utbredningsområde:
Gul: Sommar, blå: vinter & grön: hela året
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Småskrake (Mergus serrator) är en fågel inom underfamiljen Merginae.

Innehåll

Utseende

Två småskrakar; den högra är en hane i eklipsdräkt och den vänstra är förmodligen en adult hona.

Småskraken är en medelstor and med ett spetsigt utseende. Längden ligger mellan 52 och 59 cm och den har ett vingspann på mellan 67-82 cm.

Hane i praktdräkt har lång nacktofs och dess huvud och övre delen av halsen är svart med grönaktig glans. Halsens nedre del och magen är blekt rostbruna med svartaktiga fläckar. Ryggen är svart och undergumpen samt vingspegeln är vita.

Honans huvud och övre delen av halsen är rödbrun. Nedre delen av halsen samt frambröstets sidor är gråaktiga. De övriga undre delarna är vita. Den långa, smala och raka näbben är röd med svart överdel och fötterna är röda.

Hanen i eklipsdräkt ser ungefär ut som honan men har en stor vit vingfläck.

I flykten skiljer man den åt från storskrake på, förutom dess mindre storlek, att hanen har en mörk hals till skillnad från storskrakes helvita och hos honfärgade så är övergången mellan det bruna huvudet och det vita bröstet inte lika tvärt som hos storskraken. Dessutom har småskarken svarta streck på den vita vingspegeln.

Läte

Hanens spelläte hörs sällan och är mycket svagt. Det brukar beskrivas som en rytmisk hickning tillsammans med en nysning med paus emellan, "tjika ... pi-tjiih". Honan har istället ett ofta hört skorrande läte, "prrak prrak prrak..".

Utbredning

Småskraken har en liknande utbredning som storskraken vilket är en cirkumpolär utbredning som sträcker sig genom Nordamerika, södra Grönland, norra Europa och Skandinavien, och österut genom hela norra och mellersta Asien. Nästan hela världspopulationen är flyttfåglar och merparten övervintrar utefter kusterna av Nordamerikas öst- och väst- och sydkust, vid Vadehavet och utefter Europas Atlantkust, östra delarna av Medelhavet, kusterna av Svarta havet och Kaspiska havet samt utefter Kinas och Japans kust. Det finns några områden där den återfinns året runt och detta är vid Alaskas sydkust, på Island, Norges sydkust, Sveriges västkust och i Danmark och stora delarna av Storbritannien.

Häckning och biotop

Den häckar i klarvattensjöar och floder. Småskaren blir könsmogen efter två år. Boet byggs i skydd av någon sten eller under en buske. Honan lägger i snitt 8 till 10 ägg (max 14) som är grågula och som hon ensam ruvar i cirka 30 dygn. De lägger bara en kull och ungarna tas om hand av honan i ungefär 60-65 dygn tills de är flygfärdiga.

Namn

Linné kallade småskraken på sin gotländska resa 1741 för pracka vilket han betecknade som ett gotländskt uttryck. Dialektalt har hanen kallats för pracknisse och honan för pracka och detta ska vara efter småskrakehonans läte som beskrivs som "prrak".[2] Den har även kallats för vipand[3]

Referenser

Noter

  1. BirdLife International 2004. Mergus serrator. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061010
  2. Elof Hellquist (1922) Svensk etymologisk ordbok
  3. Nordisk familjebok (1921), nr.32, Werth-Väderkvarn, sid:755-756

Källor

  • Engelska Wikipedias artikel Red-breasted Merganser läst 17 juli 2007.
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 68-69. ISBN 91-34-51038-9. 
Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Externa länkar

Personliga verktyg