Sydlig jättestormfågel

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Macronectes giganteus)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Sydlig jättestormfågel
Sydlig jättestormfågel. Notera det ljusgröna fältet på undre näbbspetshalvan.
Sydlig jättestormfågel. Notera det ljusgröna fältet på undre näbbspetshalvan.
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaroyta
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Procellariiformes
Familj: Stormfåglar
Procellariidae
Släkte: Jättestormfåglar
Macronectes
Art: Sydlig jättestormfågel
M. giganteus
Vetenskapligt namn
§Macronectes giganteus
Auktor: Gmelin, 1789
Juvenil sydlig jättestormfågel fotograferad i maj innan den ruggat.
Juvenil sydlig jättestormfågel fotograferad i maj innan den ruggat.
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Sydlig jättestormfågel (Macronectes giganteus) är en stor havsfågel, mycket närbesläktad med nordlig jättestormfågel (Macronectes halli), i familjen stormfåglar.

Innehåll

Taxonomi och utbredning

Före 1966 behandlades de båda jättestormfåglarna som en art. Tillsammans med de två arterna av stormfågel (Fulmarus glacialis och F. glacialoides), ispetrell (Pagodroma nivea), antarktispetrell (Thalassoica antarctica) och brokpetrell (Daption capense) bildar de en undergrupp i familjen stormfåglar.

De båda arterna av jättestormfågel förekommer bara på södra jordklotet. Sydlig jättestormfågel häckar vid Antarktis kustlinje och på flera subantarktiska öar. och häckar på öar i Antarktiska oceanen. Utanför häckningstiden lever fågeln pelagiskt. De sprider sig då norrut till mer tempererade hav över ett mycket stort område, och når så långt som till Stenbockens vändkrets.

Sydlig och nordlig jättestormfågel förekommer sympatriskt och häckar till och med gemensamt på flera öar och det förekommer individer med intermediärt utseende på exempelvis Falklandsöarna och Gough Island.[1]

Utseende, fältkännetecken och anatomi

Arten når en vingspann över 200 centimeter och en kroppslängd mellan 84 och 92 centimeter. De har till skillnad från albatrosserna bredare vingar, kortare stjärt, kraftigare kropp och upplevs som mindre graciösa i luften. Den har en mycket kraftig gulfärgad näbb som är täckt av hornplattor. Dessutom har de en distinkt rörformig näsöppning vilket kännetecknar hela ordningen. Ögonen är små och fötternas färg är svart- eller brunaktig. Hanen är i genomsnitt större än honan.

Jättestormfåglarna delar med albatrosser en anpassning där en sena låser skuldrorna när vingen är fullt utfälld vilket innebär att vingen kan hållas ut från kroppen utan någon muskelansträngning..[2] Dock saknar de albatrossernas eleganta flygstil utan flyger istället med en serie långsamma slag med styva vingar omväxlande med korta glid.

Den sydliga jättestormfågeln är polymorf och förekommer i en mörk och en vit fas till skillnad från nordlig jättestormfågel som bara förekommer i en mörk fas. Den vita fasen föds vit och är så livet igenom med bara ett antal mörka prickar på ovansidan. Den mörka fasen har en närmast helmörk juvenil dräkt som senare ljusnar, främst kring ansiktet, bröstet och buken.

Att skilja de båda arterna av jättestormfågel i fält är inte alltid enkelt. Enklast skiljer man dem åt i adult dräkt då den nordliga arten har mörka vingframkanter och röd näbbspets med ett mörkt fält på undre näbbspetshalvan, medan den sydliga har vita vingframkanter, ljus näbbspets och ett ljusgrönt fält på undre näbbspetshalvan. Juvenila individer i mörk fas kan vara svåra att artbestämma även på närmre håll.

Beteende, häckning och föda

I motsats till nordlig jättestormfågel ruvar arten i kolonier. Sydlig jättestormfågel livnär sig huvudsakligen av as som den hittar drivande på havet, men även krill. Jättestormfåglarna är unika inom sin ordning då de har starka ben och födosöker på land där de äter as från andra fåglar och av säl och attackerar andra arters fågelungar.Den äter även juvenila pingviner och följer ofta efter fartyg på jakt efter avfall. Det är huvudsakligen honor som jagar levande djur. När fågeln känner sig hotade utstöter den ett illaluktande oljehaltigt ämne ur magsäcken.

Referenser

Noter

  1. Johnstone G.W., Shaughnessy P.D. & Conroy J.W.H. (1976) Giant-petrels in the South Atlantic: new data from Gough Island., South African Journal of Antarctic Research nr.6, sid:19-22
  2. Pennycuick, C. J. (1982). The flight of petrels and albatrosses (Procellariiformes), observed in South Georgia and its vicinity, Philosophical Transactions of the Royal Society of London B, nr.300, sid:75–106.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 17 juni 2008.
  • Peter Harrison (1985) Havsfåglar, ISBN:91-46-14667-9

Externa länkar

Personliga verktyg