Lars Wivallius

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Lars Wiwallius)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Lars Wivallius (född Lars Svensson), född 1605 i Vivalla by utanför Örebro, död 1669, svensk poet och äventyrare.

Innehåll

Biografi

Wivallius tillhörde en bondesläkt som i början av 1600-talet ägde den bredvid Örebro belägna gården Vivalla, från vilken Lars och hans broder, hovpredikanten Johan Wivallius tog sig namn. Sin första undervisning åtnjöt han i Örebro skola under den 1615 tillträdde utmärkte rektorn Jacob Boose Rudbeckius, bror till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius och prästen och skalden Petrus Rudbeckius. På våren 1623 inskrevs han som student vid Uppsala universitet och erhöll där som medellös och begåvad underhåll i det så kallade kommunitetet. Men hans lust efter äventyr, möjligen också hans böjelse att studera främmande språk - ett läroämne, som den tidens universitet ej kände - drev honom efter två års uppehåll i Uppsala ut på äventyr. Utan något understöd hemifrån irrade han som vagabond omkring i större delen av Europa. 1629 råkade han dock ut för ett äventyr som blev bestämmande för hans övriga öden. För att rädda sig ur en brydsam belägenhet uppgav han sig vara en svensk friherre, Erik Gyllenstierna, och erhöll som sådan pass av konungen av Danmark. Men i stället för att efter sin räddning uppge denna som nödfallshjälp tillgripna titel behöll han den även under sin resa genom Danmark och lyckades med dess tillhjälp bli gift med en skånsk adelsdam, dotter till Wulff Grijp på Björkeberga. Då bedrägeriet sedermera upptäcktes, blev Wivallius efter en långvarig process - avbruten av några rymningar - dömd till fästning på Kajaneborg i Finland, dit han avfördes 1634. Hans äktenskap hade redan förut förklarats ogiltigt. I fängelset fick han, trots en mängd böneskrifter, stanna ända till 1641, då han begav sig till Stockholm. Sin första tid tillbringade han där som ett slags advokat och förde en mängd ganska inkrånglade och svåra processer. Några år efter sin frigivning gifte han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare i Stockholm, och hade med henne flera barn. Genom familjen De la Gardies beskydd blev han även anställd som auditör vid gardet och kvarstod på denna plats till 1651. Hans sista år, vilka han tillbragte på fädernegården Vivalla, utmärks av ett nästan löjligt processraseri, vilket drev de fredlige bönderna i hans hemort till fullständig förtvivlan.

Wivallius litterära produktion

Wivallius poetiska verksamhet tillhör hans ungdomstid. Hans första kända poem skrevs 1625 över en avliden student, och hans övriga dikter tillhör den tid då han satt fängslad i Danmark, i Stockholm och på Kajaneborg. Dessa stycken utmärker sig för varm poetisk känsla, livligt natursinne och en för denna tid stor makt över formen, men Wivallius fattade ej sin uppgift som skald nog allvarligt för att bli någon banbrytare inom litteraturen. Sedan han frigetts ur fängelset och inte längre ägde någon yttre anledning att dikta visor, skrev han endast några latinska poem utan betydelse. Hans mest populära dikter var de, i vilka hans kärlek till friheten tog sig ett uttryck, såsom "Ack, Liberias, tu ädle ting" och "Varer nu glad, mine fiender all". Betydande är hans naturdikter, såsom "Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr", som ställer honom framom alla svenska naturskildrare under detta tidevarf. Däremot finns det inget skäl att anta, att han verkställt den förut Erik XIV tillskrivna översättningen (från Opitz) "Väll den, som vidt af höga klippor". Dock tillskrivs han en bearbetning 1625 (alternativt översättning) av en psalm som ännu 1986 infördes i den svenska psalmboken med en i nutid bearbetad titelrad: Till dig ur hjärtegrunden.

Källor

Hans dikter utgavs 1869 av P. Hanselli i Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare. Där föreligger dock ett löjligt misstag. Den handskrift Hanselli utgav var den så kallade Älfska visboken i Linköping, på vilken den förre ägaren, den lärde domprosten Samuel Alf antecknat att den innehöll "Cantilenas varias L. Wivallii et aliorum" (åtskilliga visor af L. Wivallius och andra). Detta var rätt, så till vida som verkligen några dikter av Wivallius intagits i denna visbok, men Hanselli utgav alla dikterna i handskriften - utom de så kallade folkvisorna - såsom Wivallius.

Wivallius levnad och författarskap utreddes först genom Henrik Schücks arbete Lars Wivallius. Hans lif och dikter. I. Biografi (1893), II. Dikter (1895; i Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk., XIII). Schück har även behandlat Wivallius öden i En äfventyrare från det trettioåriga krigets tid (1918).

Under 2005 kom det ut två böcker om Lars Wivallius. Lärkans sång är inte lång av Lennart Jörälv (W &W) samt Skojare och skald av Birger Bergh (Historiska Media). Bägge försedda med källförteckningar. Texterna är delvis överlappande, men behandlar skalden ur olika perspektiv.

Externa länkar

Se även


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg
På andra språk