Från Rilpedia

Långhundraleden var en av vikingatidens två vattenvägar till den dåvarande huvudstaden Uppsala (nuvarande Gamla Uppsala). Leden mynnar ut i Östersjön vid Tunaborgen i Österskär i Åkersberga . Namnet kommer antagligen av Långhundra härad som den gick igenom.

Vattennivån i den övre delen av leden låg högre än havet. På ett ställe fanns en ås som fungerade som en fördämning. Här var man därför tvungen att dra båtarna över land. Vid någon tidpunkt verkar det som att dammen brustit, med den följden att vattenledens saga var all.

Man har hittat spår efter bebyggelse och mänsklig verksamhet på många ställen längs leden. En av de mest intressanta är spåren efter alla kungaval som skedde vid Mora stenar i Lagga utanför Uppsala. Under flera hundra år från före 900-talet till mitten på 1400-talet var alla som ville bli kung i Sverige tvungna att väljas här. Den senaste kungen som valdes på denna plats var Kristian I, 1457.

I Husby Långhundra var leden smalare och här finns på ömse sidor om leden spår efter fästningar som antagligen skulle hindra fientligt sinnade fartyg att nå Uppsala.

Själva begreppet Långhundraleden är emellertid modernt och skapades av arkeologen Björn Ambrosiani 1961. Om Långhundraleden verkligen varit ett färdstråk under vikingatiden har på senare år ifrågasatts av många forskare som påpekat att man får gå tillbaka så långt som till bronsåldern för att finna en obruten vattenled längs denna sträcka. Idén om att det en gång funnits ett livligt trafikerat nät av uppländska vattenleder går för övrigt tillbaka på 1600-talsforskaren Olof Rudbeck d.ä., samme man som i Uppsala såg det forntida Atlantis.

Källor

• Björn Ambrosiani: Långhundraleden. Årsboken Uppland 1961.
• Långhundraleden. Utgiven av Arbetsgruppen Långhundraleden 1993.
• Gunnar Skoglöv: Mälarens historia har format vår. Knivsta 2000
• Rune Edberg: Sigtunaleden och mysteriet med de saknade vikingaskeppen. Situne Dei 2007.
• Gunilla Larsson: Ship and society. Uppsala 2007.