Från Rilpedia

Kristian Claëson, född 7 juli 1827 i Stockholm, död 21 november 1859 i Uppsala, docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Claëson skrev sin doktorsavhandling i rättsfilosofi. Han var en av Christopher Jacob Boströms närmaste anhängare. Under en tid var han informator för den blivande statsministern Erik Gustaf Boström.

Claëson blev student i Uppsala 1847, filosofie doktor 1857 och docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet samma år. Strax efter det han nästan enhälligt fått främsta rummet på förslaget till den ena av de 1857 inrättade rörliga adjunkturerna vid nämnda universitet, avled han i Uppsala 1859.

Claëson ägde en spekulativ begåvning, och hade tidigt förvärvat en mångsidig lärdom. I sina filosofiska studier stod han till en början under inflytande av den hegelska filosofin, men slöt sig sedermera i allt väsentligt till Christopher Jacob Boström. Han företog flera analytiska undersökningar, av vilka resultat föreligger i åtskilliga avhandlingar. Sin största självständighet visade han på det språkfilosofiska området, och var länge nästan ensam inom detta filosofiska fält.

Särskilt sökte han visa, att man måste för de språkliga företeelsernas förklaring fatta språket såsom en uppenbarelse av nationalandan, eller nationens idé, enär den av tillfälliga omständigheter oberoende nödvändighet, som obestridligen uppenbarar sig i språket, icke kan förklaras ur människans väsende såsom blott sådant - då ju flera språk finns på jorden, av vilka vart och ett har sitt egendomliga skaplynne, sina lagar, sin historia - och enär språket, såsom varande ändligt och ofullkomligt, ej heller kan förklaras ur gudomligheten, enligt Claëson.

Denna åsikt om språkets väsen stödde han för övrigt dels på samtidens empiriska språkforskning, som menade att varje språk är ett system, utvecklar sig lagbundet och äger en inre typ eller livsprincip, dels på att språkets uppkomst i tiden endast genom nämnda åsikt kan på antagligt sätt förklaras. Även åt samhällsläran, religionsfilosofin, psykologin och pedagogiken med mera ägnade Claëson uppmärksamhet.

Mot slutet av sitt liv fördes han av sitt starka intresse för människans praktiska förmåga allt mera till sysselsättning med religiösa och moraliska spörsmål. Med denna mångsidighet förenade han en klarhet och åskådlighet i framställningen. Genom sistnämnda egenskap är flera av hans skrifter, som avhandlar samhällets och tidevarvets viktigaste frågor, ägnade att göra den strängt vetenskapliga forskningens resultat tillgängliga för den allmänna bildningen. Claësons förnämsta verk är Om möjligheten av en filosofisk rättslära (akad. avh. 1857) samt Om språkets ursprung och väsende ("Nord. univ.-tidskr." IV, 1858). Hans samlade skrifter är utgivna av hans bror Gustaf Claëson.

En professur i praktisk filosofi vid Stockholms universitet är uppkallad efter honom.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).