Konstglas-tekniker
Från Rilpedia
Här beskrivs olika metoder och tekniker vid framställning av konstglas.
Innehåll |
Ariel
Ariel är ett konstglas som utvecklats ur graaltekniken. I arieltekniken bearbetas ett glasämne bestående av flera lager olika färgskikt i överfång på ytan. Mönstret ligger som sandblästrade fördjupningar i färgskikten. Sedan blir glaset uppvärmt igen och fästs vid glasblåsarpipan samt dras över med ett lager klarglas. Därvid stängs det in luftblåsor i fördjupningarna - luftanden Ariel. Glaset blåses upp och ges sin slutliga form vid mästarstolen. Resultatet karakteriseras av att förutom mönster i olika färger ingår olikformade luftblåsor som bildar formationer runt de färgade mönstren. Namnet kommer från Ariel, luftanden i Shakespeare´s "Stormen", där Vicke Lindstrands dåvarande hustru vid denna tid medverkade. Märta Holkers hävdar i sin bok Edvin Öhrström – Skulptör i glas, att det var Edvin Öhrström som i samarbete med glasblåsarmästaren Gustaf Bergkvist på Orrefors glasbruk arbetade fram de första arielglasen. Det första arielglaset gjordes på nyåret 1937. Märta Holkers hävdar att det är Edvin Öhrström som gjorde det första Arielglaset, men andra uppgifter visar på att Vicke Lindstrand var först. Lindstrand lämnade Orrefors 1940 och därefter var Öhrström den som blev mest känd som formgivare av Ariel-glas. Redan 1916 upptäckte Knut Bergqvist att det blev luftblåsor i hans Graal nr 1. Han utvecklade då sin graalmetod så att dessa blåsor kunde undvikas. Vid de experiment med fiskgraal som glaskonstnären Edward Hald och mästerblåsaren Gustaf Bergkvist gjorde på Orrefors 1936 gjordes ett par graalar med luftblåsor. De finns i Agners Hellners samling av Orreforsglas vid Stockholms Universitet och har nummer 95 och 97 i samlingen. Den första av dem är signerad "Orrefors 1936 12 sept." och i Agnes Hellners kortkatalog anges: "Ariel (Fisk-Graal-typ)".
Fuga
Fuga är en serie bruksföremål i glas formgivna av Sven Palmqvist för Orrefors glasbruk som presenterades första gången 1954. Fugaserien innehåller främst tre grundformer, alla i olika storlekar. I serien ingick förutom skålarna även assietter, askfat och cigarettbägare. De tillverkades i klarglas, rött, blått och rökgrått. Namnet har de fått efter den teknik som skålarna producerades i, där glasmassan centrifugeras i sina formar.
Det sägs att Palmqvist fick idén till tekniken efter en studieresa till Tjeckoslovakien 1934, då han fick se hur grädde skildes från mjölk genom att slungas ut mot väggarna på en behållare i snabb rotation. Det dröjde dock till 1943 innan hans idé kom att prövas och den första patentansökan gjordes. Det riktigt stora genombrottet fick Fuga under H55-utställningen och två år senare fick den det prestigefyllda priset Grand Prix vid triennalen i Milano.
- Se även Fugaskålar
Graal
Graal kommer från latin gradalis, som betyder skål, pokal. Denna teknik är en vidareutveckling av överfångsglas, som innebär att ett s.k. ämne (en liten glaspost) dras över med ett eller flera skikt av färgat glas. Efter avkylningen etsas, graveras eller slipas dekoren av olika mönster. Sedan lämnar man tillbaka ämnet till hyttan för att genom upprepad invärmning, påläggning av klarglas och uppblåsning, få den slutgiltiga formen. Motivet förändrar sin ursprungliga storlek och form och "svävar" inuti glaset.
Experiment av glasblåsarmästaren Knut Bergqvist sommaren 1916 vid Orrefors glasbruk ledde fram till denna teknik. Från 1917 designade konstnären Simon Gate och senare samma år även konstnären Edward Hald glas i denna teknik. De tunnväggiga graalglasen blev då något av ett signum för Orrefors glasbruk. Man hade i början problem med att genometsa färglagren, och med luftblåsor i mönstren när skikten blev för tjocka - upphovet till ariel. Knut Bergqvist löste dessa problem genom att ta fram en speciell överdrivningsmetod för att kränga tunna färgskikt över varandra. Mykene, ariel, kraka och slipgraal är exempel på vidareutvecklingar av graaltekniken.
Namnet "Graal" hämtades från Gustaf Frödings dikt Sagan om gral och anknyter till myten om den heliga Graal i medeltida riddarsagor. Graalen är den heliga skål, som Jesus använde vid instiftandet av nattvarden och i vilken Josef av Arimataia enligt de medeltida legenderna skulle ha samlat Jesu blod vid korsfästelsen. Det skulle ha skett ett under och blodet blev inneslutet i graalen.
- Se även Graal (glasteknik)
Kraka
Vid Kraka dras ett nät över en post (glasämne) med överfångsglas och sandblästras. Därefter dras ett lager med klarglas över och små luftbubblor inkapslas i fördjupningarna efter nätet. Kraka presenerades 1944 av glaskonstnären Sven Palmqvist på Orrefors glasbruk som en vidareutvecklin av graalglaset.
Namnet "Kraka" kommer från vikingasagan om Ragnar Lodbrok, då hon kom insvept i ett fisknät när hon inte fick vara varken påklädd eller naken.
Ravenna
Ravenna är ett rutmönstrat konstglas som påminner om medeltida färgrika katedralfönster. Tekniken bygger på att ett mönster framslipas på en färgat glasplatta. Däröver läggs glaskross eller glaspulver, sedan blåses ett tunt skikt klarglas ovanpå. Metoden utarbetades 1948 av Sven Palmqvist efter ett besök i Ravenna i Italien.
Överfångsglas
Tekniken till överfångsglas har redan funnits under antiken och i orientalisk glaskonst. Vid framställning av överfångsglas överdras en ofärgad glaskärna med ett eller flera glasskikt i andra färger. Genom slipning och/eller etsning avlägsnas de olika skikten delvis och ett reliefmönster i olika färger uppstår.
Enligt den äldsta metoden fångade man först an det ofärgade glaset i en degel och det färgade glaset fångades an däröver från en annan degel. Denna metod hade den nackdelen att överskiktet blev för tjockt för att etsa. I äldre tider gjorde man överskiktet tunnare med en stöpningsmetod. I Sverige tog man fram en enklare metod: överdrivningsmetoden som man började använda på Kosta glasbruk vid början av 1890-talet. Därvid blåser man två jämnstora kulor där färgen ligger som underfång i den ena. Som underfång har en liten färgtapp klippts på pipan och blåsts ut innan man fångat an klarglas däröver. De båda kulorna sätts ihop och den med underfång knackas loss från sin pipa. Man värmer in, öppnar och kränger den sedan över den andra kulan. Där ligger då färgen överst och man blåser så upp samt puntlar, klipper och driver ut det avsedda glasföremålet. Färgen ligger överst i ett tunt skikt och i avsvalnat tillstånd kan man bearbeta glaset med etsning etc.
I Sverige användes överfångsglas gärna under jugendstilsepoken och formgavs av bl.a. Ferdinand Boberg, Alf Wallander och Gunnar Wennerberg. En vidareutveckling av överfånsglaset är arielglas och graalglas som togs fram 1916 av Orrefors glasbruk.
