Darfurkonflikten

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Konflikten i Darfur)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Innehåll

Darfur i Sudan. Modifierad efter United Nations, 2004.

Darfurkonflikten är en väpnad konflikt som sedan 2003 äger rum i Darfur i västra Sudan, mellan de afrikanskdominerade rebellgrupperna Sudans befrielsearmé (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) som den ena parten, och den arabiskdominerade Janjawidmilisen stöttad av sudanesiska regeringsstyrkor som den andra parten. Detta har lett till oerhörda lidanden för den civila befolkningen och troligen har mellan 250 000 och 350 000 människor dött i det som av bland annat USA betecknas som ett folkmord och tre miljoner är nu direkt beroende av nödhjälp utifrån.[1][2][3]

Bakgrund

Darfur (Dar Fur eller furfolkets land) ligger i västra Sudan och har en yta som är något större än Sveriges – ca 510 000 km2, vilket motsvarar en femtedel av Sudans totala yta på 2,5 miljoner km2. Darfur utgörs av tre delstater – Norra, Västra och Södra Darfur. Befolkningen i Darfur är på ca 7 miljoner invånare – jämfört med Sudans ca 42 miljoner.[4][5]

Den etniska situationen i området är svårdefinierad. Befolkningen utgörs av å ena sidan nomader i norr som betraktar sig som etniska araber och å andra sidan bönder i söder som betraktar sig som etniska afrikaner. Traditionellt har dessa etniska huvudgrupper klassats som araber respektive som svarta.[6] De etniska araberna utgörs i sin tur av huvudsakligen baggarer och de etniska afrikanerna av framförallt de tre folkgrupperna fur, zaghawa och masaalit.[4] Gränsen mellan araber och afrikaner är dock flytande och blandäktenskap och uppblandningen mellan grupperna är omfattande.[1][7] Konflikten har av de inblandade ändå tagit sig rasistiska uttryck, i vilket araberna menat sig vara rasmässigt överlägsna.[8] Oavsett folkgrupp bekänner sig alla i området till islam.[4] Rebellgruppen SLA emotsätter sig dock landets sharialagar.[8]

Parter och oförenlighet

Parterna i Darfurkonflikten är å ena sidan rebellgrupperna SLM/A (Sudan Liberation Movement/Army) och JEM (Justice and Equality Movement), å andra sidan Sudans regering tillsammans med Janjawidmilisen.[9] Rebellgrupperna SLM/A och JEM består i huvudsak av bofasta jordbrukande "afrikaner" från folkgrupperna furer och zaghawa. Regeringssidan representerar den boskapsskötande nomadiserande "arabiska" sidan. Janjawidmilisen har där sitt ursprung i inbördeskrigets Tchad från och med slutet av 60-talet, då libyska och tchadiska styrkor på darfurisk mark beväpnade dessa grupper – ofta bestående av kriminella och fängelsefångar – som sedan kom att bli Janjawid, eller "de onda ryttarna".[4][10]

Sekundära parter till konflikten är på rebellsidan den oppositionsrörelse som finns runt om i hela Sudan, och som för alla sina folk kräver mer inflytande. Där ingår även den eritreanska regimen, liksom ett visst stöd från Libyen och från president Idriss Déby i Tchad. Det bör dock noteras att Tchad i början av konflikten istället bistod Sudans regering.[10][11][9][1] På regeringssidan utgörs de sekundära parterna av de arabiska länder som stödjer Sudans regerings sak om ett mer arabiserat land, till exempel, åtminstone tidigare, Libyen och "arabiska" motståndsrörelser i Tchad. Mer indirekta sekundära parter är Ryssland som säljer vapen och flygplan till Sudan vilka används i konflikten, samt Kina som importerar 4–7 procent av sin olja från Sudan.[12]

Sen fredsavtalet i Abuja i Nigeria den 5 maj 2006 har en omstrukturering skett på rebellsidan. I det sen tidigare splittrade SLA – bestående av i huvudsak de två grupperna SLA/MM (under ledning av Minni Arkou Minawi) och SLA/AW (under ledning av Abdel Wahid Mohamed Nur) – var det där bara SLA/MM som skrev under fredsavtalet från rebellrörelsens sida. JEM och SLA/AW vägrade skriva under och har sen dess gått ihop i NRF, National Redemption Front.[13][14]

Konfliktens orsaker

Historisk kontext

Fil:Un, darfur.jpg
UNAMID (Photo: Patrick André Perron) [[1]]

Darfur har existerat som ett sultanat ända sedan slutet av 1300-talet och har utgjorts av en komplex blandning av olika folkgrupper och traditioner med både afrikanska och arabiska kännetecken.[1] Darfur har även varit en av knutpunkterna för den omfattande slavhandel som förekommit i Afrika i troligen tusentals år – det var främst afrikaner i Darfur som blev slavar, aldrig araber.[15] Mellan 1874 och 1898, under det turko-egyptiska Sudan samt under Mahdistupproret, förlorade Darfur tillfälligt sin självständighet, återvann självständigheten igen under det anglo-egyptiska Sudan från 1898, men förlorade den sen återigen tills vidare från 1916 – först till britterna, och sen från 1956 till Sudan då Sudan blev självständigt.[1][11]

Darfur har under perioderna av icke-självständighet präglats av negligering och vanstyre vare sig det varit brittiskt eller självständigt sudanesiskt styre vid makten. Detta syns tydligt än idag då till exempel hälsoinrättningar per capita jämförs med andra delar av Sudan.[4] En viktig faktor här är förstås det auktoritära styrelseskick som rått i Sudan i princip ända sedan självständigheten, med en försvagad press, ett svagt civilt samhälle och svårigheter för människor och politiska grupper i Darfur att göra sig hörda.

Vidare har Darfur under flera decennier i andra halvan av 1900-talet utgjort basen för inbördeskriget i Tchad där även Libyen varit en central aktör. Detta inbördeskrig har även det handlat om – förenklat beskrivet – motsättningar mellan nomadiserande araber i norr och bofasta afrikaner i söder och det har i stora stycken utkämpats just på darfurisk mark eller med hjälp av grupper ur den darfuriska befolkningen. Så tog till exempel den idag sittande presidenten i Tchad, Idriss Déby (tillhörande folkgruppen zaghawa av afrikanskt ursprung), makten 1990 genom hjälp av sina gelikar i Darfur. På detta sätt har de få objektiva skillnader som funnits mellan folkgrupperna i Darfur förstärkts, och en större etnifiering och polarisering har på så sätt konstruerats.[1][10][16]

Fil:African Mission in Sudan.jpg
A.M.I.S. (Photo: Patrick André Perron) [[2]]

Under 1980-talet uppstod också konflikter direkt mellan etniska grupper i området. En afrikansk rebellrörelse ställde furer mot araber med anledning av att furerna menade att deras intressen förbisågs av den arabiska regeringen, och att deras motstånd lett till angrepp från regeringsstödd, arabisk milis. Araberna menade däremot att furerna nekade dem den mark och det vatten som deras nomadiserande livsstil krävde.[8]

Sen 1970-talet har det även blivit allt vanligare med torrår i Darfur. Detta ledde 1984 till en allvarlig svältkatastrof i Darfur där troligen mer än 100 000 människor miste livet.[17] Orsakerna till denna svältkatastrof hade förstås även att göra med vanstyre från den sudanesiska regeringens sida.

Detta historiska sammanhang utgör en strukturell ram för att förstå utvecklingen av själva konflikten. Från det grundläggande människoförakt som rått ända sedan slavhandeln; via den ökade polarisering mellan afrikaner och araber som varit en följd av dels den sudanesiska nord-regimens negligerande av Darfur, dels det utnyttjande som området utsatts för av Tchad och Libyen; till en ökad befolkning och ett förändrat klimat som ytterligare skärpt villkoren och underlättat ytterligare polarisering.

Geografisk kontext

I ett rumsligt sammanhang, kan konflikten i Darfur ej endast förstås ur ett lokalt perspektiv; konflikten har även kopplingar till den inrikespolitiska situationen i Sudan, den regionala situationen i Sudans angränsande länder inklusive alla arabländer, samt till den globala internationella politiken.

Den inrikespolitiska situationen i Sudan består i en auktoritär regering ledd av diktatorn Umar Hassan Ahmed al-Bashir som försöker hålla ihop ett land där flera andra regioner i landet riskerar att få uppleva samma form av uppror som i Darfur. Sen fredsavtalet 2005 mellan Sudans regering och Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLM/A (motståndsrörelsen i södra Sudan) slöts, har risken ökat för att fler utbrytargrupper vill, om inte söka självständighet, så i alla fall få ett större inflytande i den sudanesiska regeringen. För att detta inte ska lyckas, staturerar regeringen ett exempel med Darfur. Vissa hävdar även att konflikten i Darfur bröt ut just på grund av den pågående fredsförhandlingen med SPLM/A, antingen för att de darfuriska rebellrörelserna såg sin chans, eller för att de såg sig bortglömda i fredsprocessen.[18][11][19] Det har också funnits en överhängande risk att vapen som inte längre används i den forna konflikten i södra Sudan skulle spridas till de stridande grupperna i Darfur – något som också redan hänt och som troligen bidragit till att konflikten förvärrats.[20]

Den regionala situationen i Sudan med angränsande länder består i ett arabiskt-politiskt dominerat Sudan med uppbackning från övriga arabländer, där till exempel Arabförbundet låtit bli att kritisera Sudan för förbrytelserna i Darfur.[12] I Tchad finns fortfarande spår av inbördeskriget kvar med en egen rebellrörelse som stöttas av Sudans regering och med en president som har sina rötter i Darfurs folkgrupp zaghawa; denna spänning späs ytterligare på av de stora flyktingströmmar som följt i Darfurkonfliktens kölvatten. I Eritrea stöttar regimen aktivt rebellrörelserna i Sudan.[13][9] Den Afrikanska unionen har som regional aktör sedan 2004 försökt medla i konflikten och har även bidragit med fredsstyrkor till området, dock med för små resurser.[21]

På en global nivå står att finna Sudans ökade betydelse som oljeexporterande land, framförallt i förhållande till Kina. Kina stödjer dessutom Sudan direkt med vapen och militär utrustning och har även byggt upp vapenfabriker inne i Sudan.[3] Vidare finns även Ryssland med som aktör, genom försäljning av flygvapen till Sudan. Eftersom både Kina och Ryssland är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, borgar detta för ett handlingssvagt FN.[12] Sudans regering ser även en FN-styrka i Darfur som en västerländsk aggression mot landet och även Al-Qaida har uttalat sig fördömande angående en sådan FN-styrka.[22][23] Konflikten i Darfur får då en ny internationell dimension mellan väst och öst; paralleller kan dras med anfallen mot Afghanistan 2001 och Irak 2003. Indirekt påverkar även USA:s inblandning i Irak genom att USA nu inte har råd med ytterligare en intervention. Generellt innebär västs ökade isolering av Sudan bara att landet vänder sig till andra länder och att möjligheten för västländer och FN att påverka utvecklingen i Darfur minskar.[24]

Sammanfattning av orsaker

Orsakerna till konflikten kan sammanfattas i följande punkter:

Historiska förutsättningar

  • Ett historiskt sammanhang med inslag av slavhandel och småkonflikter – dock inga allvarligare sådana – mellan bofasta och nomadiserande folkgrupper.
  • Negligering av Darfur-området av de styrande i Sudan, både under kolonialtiden och sedan Sudans självständighet 1956.
  • Sudan som en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle (försvagad organisationsfrihet).
  • Inbördeskriget i Tchad där Darfurs befolkning blev indraget och bidrog till en ökad etnifiering.

Fysiska faktorer

  • Befolkningsökning som innebär att fler människor ska samsas om begränsade jordar och andra naturresurser för sin överlevnad.
  • Klimatfaktorer med en ökad frekvens av torrår från 1970-talet och framåt.

Geopolitiska faktorer

  • En instabil inrikespolitisk situation där flera regioner i landet hotar att bryta sig ur. På detta sätt kan fredsuppgörelsen om södra Sudan ironiskt nog blivit en utlösande faktor för Darfurkonfliktens uppkomst. Vapen kan ha förts över från södra Sudan till Darfur. Regeringen vill statuera ett exempel.
  • Omvärldens stöd eller passivitet: I regionen, arabvärldens tysta godkännande av Sudan-regeringens politik, samt Tchads och Eritreas stöd till rebellrörelsen. Globalt, Rysslands och Kinas ekonomiska inblandning vilket gör FN handlingssvagt, västs ökade isolering av landet, USA:s krigströtthet.

Konfliktens utveckling och karaktär

Konfliktens utveckling

Karta över förstörda byar i augusti 2004.
Källa:Digital Globe, Inc. och USA:s utrikesdepartement.
Läger för internflyktingar (IDP) i Darfur.

Från rebellrörelsens sida tog sig oförenligheten mellan regeringens och rebellernas syn på hur Sudan borde styras, väpnade uttryck i februari 2003. Rebellerna intog då bland annat flygplatsen i Norra Darfurs provinshuvudstad Al Fashir och sprängde ett antal ryska Antonov-bombflygplan. Sen dess har strider skett i större eller mindre omfattning mellan rebellrörelser och regeringsstyrkor med ett maximum under 2004. Spänningen till grannlandet Tchad har också ökat som en konsekvens av konflikten och under 2005 och 2006 har inbördeskriget i Tchad delvis åter väckts till liv, troligen beroende på bland annat Sudans uppbackning av rebellrörelsen i Tchad. Den oroliga situationen har även medfört risk för spridningseffekter till Centralafrikanska republiken. Strider har även förekommit mellan rebellrörelserna.[1][9][25][26]

I maj 2006 slöts ett fredsavtal i Abuja mellan regeringen och SLA/MM-fraktionen. Men under hösten 2006 trappades ändå oroligheterna upp, nu mellan regeringssidan och de rebellgrupper under beteckningen NFR som ej skrivit under avtalet. FN beslutade i augusti 2006 om en resolution kallad 1706 för att få till stånd en FN-styrka som skulle utvidga den alltför svaga styrka på 7 000 man under AU:s kontroll som sedan tidigare försökt övervaka konflikten. För att Kina inte skulle motsätta sig resolutionen och lägga in veto krävdes dock att en klausul lades till. Denna klausul krävde Sudan-regeringens godkännande för att kunna förverkligas, och detta utnyttjade Sudan under hösten 2006 och våren 2007 genom att vid ett upprepat antal tillfällen ge olika bud huruvida man kunde tänka sig att godkänna en sådan FN-styrka.[12][27][28][29]

I juni 2007 verkade det dock som om ett genombrott skedde, kanske delvis beroende på det ökade tryck USA stått för genom hot om sanktioner mot Sudan och hård kritik av Kinas undfallande roll i landet. Man enades då om att en styrka på upp emot 20 000 man från både FN och AU från och med 2008 skulle övervaka konflikten. En viktig uppgift är dock att försöka få regeringen och de olika rebellgrupperna – som nu har växt till ett tiotal – att återigen börja förhandla om fred. Denna uppgift leds av FN:s särskilda sändebud för Darfur, Jan Eliasson.[30][31][32][33] Den 27 oktober 2007 inleddes fredssamtal i Sirte i Libyen mellan företrädare för Sudans regering och några av rebellgrupperna, medan flera andra rebellgrupper bojkottar samtalen.[34]

Karaktär och konsekvenser

Som en konsekvens av konflikten har nu troligen mellan 200 000 till 300 000 människor mist livet, samt minst 2 miljoner människor lever nu som internflyktingar i Sudan eller som flyktingar i Tchad.[1][3] Även hjälporganisationerna har blivit hårt utsatta med flera hjälparbetare dödade, och ett flertal hjälporganisationer har lämnat området eller lagt ner sin verksamhet. Detta hotar i sin tur att leda till en ännu större humanitär katastrof för den stora mängden flyktingar. Flyktinglägrena kan i sig själva också bidra till en förvärring av konflikten, eftersom de på grund av den desperata situation som där råder, lätt kan innebära en radikalisering av de olika grupperna i lägrena och därmed en ökad risk för våld.[21][32][33]

Vad gäller regeringssidans del i konflikten är det osäkert vad som faktiskt utförts av regelrätta regeringsstyrkor eller vad som utförts av den regeringsstödda Janjawidmilisen. Med relativt stor säkerhet går det dock att hålla Janjawidmilisen ansvariga för dödandet av oskyldiga och civila, samt för fördrivandet och plundrandet av hela byar.[35] Dessa plundringståg har troligen genomförts genom att först låta regeringsstyrkor urskillningslöst bomba byar med Antonov-plan, och därefter har Janjawidmilisen kunnat gå in och bränna ner byarna samt mörda eller fördriva byinvånarna.[1]

Viktigt är också att lyfta fram den terror i form av våldtäkter som Janjawid utsätter kvinnor i byar eller flyktingläger för. Ofta sker våldtäkterna i samband med att kvinnorna går ut utanför flyktinglägrena för att samla in ved. I intervjuer med familjer i flyktinglägrena, framkommer att den enkla orsaken till att man skickar ut kvinnorna istället för männen för att samla in ved, är att männen riskerar att bli dödade – "kvinnorna blir bara våldtagna."[36]

FN har utfärdat sanktioner mot ett antal individer, men har på grund av framförallt Kinas och Rysslands motstånd, sedan andra halvan av 2006 ej lyckats få igenom några fler sanktioner. Internationella brottmålsdomstolen har sedan slutet på 2005 startat ett antal utredningar som i februari 2007 ledde till att ett antal enskilda individer pekades ut som misstänkta för krigsförbrytelser.[21][37]

Se även

Källor

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 1,8 Prunier, Gérard. 2005. Darfur. The Ambiguous Genocide. Hurst & Company, London.
  2. Godmorgon, världen! 2006-09-03. Intervju med Jan Egeland, chef för FN:s katastrofbistånd. Sveriges Radio.
  3. 3,0 3,1 3,2 Sudan. 2007. UCDB, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2007-02-18.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 Vehnämäki, Mika. 2006. Darfur Scorched: looming genocide in Western Sudan. Journal of Genocide Research, Vol. 8, Nr 1, s. 51–82.
  5. Sudan. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
  6. Sudan. 2007. The World Fact Book. CIA. Hämtad 2007-02-24.
  7. Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bland annat Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio.
  8. 8,0 8,1 8,2 Konfliktene i Darfur. 2004. Støttegruppe for fred i Sudan. Hämtad 2007-02-24.
  9. 9,0 9,1 9,2 9,3 Sudan. 2006. UCDB, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2006-10-01.
  10. 10,0 10,1 10,2 Gardell, Carl Johan. 2005-10-31. Den cyniska strategin bakom ett folkmord. Under strecket, Svenska Dagbladet.
  11. 11,0 11,1 11,2 Rolandsen, Øystein H. 2004. Perspectives on the crisis in Darfur. News from the Nordic Africa Institute, Nr 3, s. 2–4.
  12. 12,0 12,1 12,2 12,3 Q & A: Crisis in Darfur. 2006. Human Rights Watch. Hämtad 2006-10-01.
  13. 13,0 13,1 Darfur’s Fragile Peace Agreement. 2006. International Crisis Group. Policy Briefing. Africa Briefing, Nr 39, s. 1–20. Nairobi/Brussels, 20 June 2006.
  14. Koblanck, Anna. 2006-09-05. Fredsstyrka tvingas lämna Darfurprovinsen. Dagens Nyheter.
  15. Börge, Göran. 2004-09-20. Slaveriet har satt djupa spår i Darfur. Under strecket, Svenska Dagbladet.
  16. Tchad. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
  17. de Waal, Alex. 2005. Famine that Kills. Darfur, Sudan. Revised Edition. Oxford University Press.
  18. Holmberg, Mats. 2004-08-08. Därför pågår massmorden i Darfur. DN Fokus, Dagens Nyheter.
  19. Sudan's interlocking wars. 2006-05-10. BBC News. Hämtad 2006-10-01.
  20. Arms flow to Sudan’s Darfur despite embargo - UN. 2006-01-11. SudanTribune. Hämtad 2007-03-05.
  21. 21,0 21,1 21,2 Q & A: Crisis in Darfur. 2007. Human Rights Watch. Hämtad 2007-02-18.
  22. Koblanck, Anna. 2006-09-01. Sudans nej stoppar FN-styrka till Darfur. Dagens Nyheter.
  23. Ekot. 2006-09-30. 00-sändningen. Sveriges Radio.
  24. Studio Ett. 2006-11-20. Intervju med bland annat Bengt Nilsson, journalist. Sveriges Radio.
  25. Andersson, Ulf B. 2006-11-11. Tchad. 200 döda – "Sudan exporterar folkmord". AmnestyPress.
  26. Tchad. 2006. UCDB, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2007-02-18.
  27. Pehrson, Lennart. 2006-09-13. FN varnar för katastrof i Darfur. Dagens Nyheter.
  28. Koblanck, Anna. 2006-11-18. Läget värre i Darfur trots Sudans ja till FN. Dagens Nyheter.
  29. Sudans president säger nej till FN-trupp. 2006-11-29. Dagens Nyheter.
  30. Petersson, Torbjörn. 2007-05-10. Kinesiska ingenjörer sänds till Darfur. Dagens Nyheter.
  31. Pehrson, Lennart. 2007-05-30. USA skärper sanktioner mot Sudan. Dagens Nyheter.
  32. 32,0 32,1 Godmorgon, världen! 2007-06-17. Intervju med Jan Eliasson, FN:s särskilda sändebud för Darfur. Sveriges Radio.
  33. 33,0 33,1 Koblanck, Anna. 2007-06-19. Ännu långt kvar till fred i Darfur. Dagens Nyheter.
  34. Koblanck, Anna (2007-10-27). ”Dystert läge inför Eliassons fredssamtal om Darfur”. Dagens nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=709746. Läst 2007-10-27. 
  35. SLA-milisen har dock också gjort sig skyldig till ohyggligheter. Jfr: Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bland annat Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio.
  36. Kristof, Nicholas D. 2006. Genocide in Slow Motion. The New York Review of Books, Vol 53, Nr 2. February 9, 2006.
  37. Björklund, Marianne. 2007-02-28. Sudansk minister anklagas för krigsbrott. Dagens Nyheter.

Fotografier

Externa länkar

Personliga verktyg