Kolmila
Från Rilpedia
En kolmila är en kontrollerad upphettning av ved utan (eller med begränsad) syretillförsel. Slutprodukten är träkol.
Kolmilan
Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan) sattes förkolningen igång.
Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.
Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor.
Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man är uppmärksam på att det runt kolbottnen brukar gå en smal ränna, eller vanligare, att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor).
Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.
I många fattiga länder används träkol än idag till uppvärmning och matlagning. Där tillverkas det ofta i kolmilor.
Bilder
Resning av mila, Östergötland |
Modern tillverkning träkol i Polen |
Kolarkoja
Kolarkoja, beteckning på den temporära bostad som kolare ofta var hänvisade till under kolningsarbetet. Kolarkojorna kunde vara av olika utföranden. I Kronobergs län är storleken vanligen cirka 5 gånger 4 meter, med ingång på ena kortänden och med en spis i andra kortänden. I markerna ser vi idag mestadels rester efter kolarkojorna, de är oftast en u-formad "kulle" beroende på att kolarkojan oftast hade jordtäkta sidor som rasat ned efter övergivandet. Ibland ser man även stora stenar i kojans ena ände och då är det vanligen rester efter den nedrasade spisen vi ser.
När kolarkojan var aktiv så löpte ofta väggfasta sittbänkar/sovplatser utmed långsidorna. Ingången vätte oftast mot själva kolbotten, d.v.s. platsen för kolmilan. Om man från insidan av kolarkojan inte såg kolbotten var det viktigt med en fönsterglugg eller dylikt så att milan kunde övervakas dygnet runt.
I närheten av kolarkojan finns oftast en eller flera kolbottnar.
Se även
Källor
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |