Knoppflaska
Från Rilpedia
Knoppflaska, knoppölflaska, Stockholmsflaskan, pilsnerflaskan eller den svenska ölflaskan av glas var en returglasflaska, och världens första standardflaska.
Långt in på 1800-talet distribuerades och såldes öl huvudsakligen i lösvikt på kaggar och träfat. Med ölbryggeriernas expansion under 1800-talets senare del slog ölflaskan av glas igenom. Innan den enhetliga flaskmodellen infördes på 1880-talet fanns det en mängd olika modeller, de kunde likna rehnvinsflaskor eller bourgogneflaskor, även stenkrus från Höganäs användes.
För att kunna nyttja maskinella tappningsanordningar uppstod behovet av en enhetlig flaska, som kunde användas av alla bryggerier i landet och som kunde återanvändas gång på gång. Den nya ölflaskan konstruerades av bryggaren Anders Bjurholm och korkfabrikanten Emil Boethius och antogs 1884 av Stockholms bryggareförening som standardflaska. Stockholmsflaskan, som den också kallades, blev då världens första standardflaska. Den tillverkades i tre olika volymer, 2/3, 1/3 och 1/6 liter, de kallades helan, halvan och kvarten. Glasen märktes med glashyttans signatur, H stod för Hammar, L för Liljedahl, Å för Årnäs och S för Sund.
Flaskan hade en kraftig glassvulst högst upp (därav namnet knoppflaska) och förslöts med en kork. Förslutningen med kork var dock inte helt pålitlig, korken kunde skjutas ut om innehållet blev för varmt och därför ersattes korken i början av 1930-talet med en kapsyl av aluminium. Samtidigt försvann även den knoppformade mynningen. På 1930-talet kom den kvadratiska ölbacken av trä med plats för 25 flaskor och 1949 byttes det bruna glaset mot grönt.
Litteratur och källa
- Birgitta Conradson, Sillburkar & tvålkartonger, Nordiska museet, 1977
