Killing Joke

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Killing Joke
Killing Joke.jpg
Killing Joke
Ursprung Mall:Landsdata England London
Land England
Aktiva 1979-idag
Genre Post-punk
Industrial
Alternative rock
Skivbolag Candlelight Records
Cooking Vinyl
Zuma Recordings
Butterfly Recordings
Invisible Records
E.G. Records
Medlemmar Jaz Coleman

Kevin "Geordie" Walker
Martin "Youth" Glover
Paul Ferguson
Reza Udhin
Tidigare medlemmar Paul Raven
Ben Calvert
Geoffrey Dugmore
Nick Holywell-Walker
Martin Atkins
Dave Kovacevic
Ted Parsons
Taif
Dave Grohl
Troy Gregory
Hemsida Officiell webbplats

Killing Joke är ett engelskt post-punkband bildat 1979.[1][2][3][4] De ursprungliga medlemmarna var Jaz Coleman (sång och keyboard) och Geordie Walker (gitarr) som också varit med hela tiden.

Killing Jokes tidiga sound var influerat av industrirock,[5] och beskrevs av kritiker såsom Stephen Thomas Erlewine och John Dougan[6] som "quasi-metal ... dansande till en ton av domedag och dysterhet," vilket utvecklades under åren då element av dansmusik, världsmusik, gothic rock blandades in.

Bandet har varit influerat band såsom Nirvana, Ministry, Amen, Nine Inch Nails, Napalm Death, Amebix, Big Black, Tool, Prong, Metallica, Primus, Jane's Addiction, Soundgarden, Foo Fighters, Faith No More, Shihad och Korn, som alla någon gång nämnt Killing Joke som en av sina influenser.[2][7][8]

Innehåll

Historia

1979-1982

Paul Ferguson var trummis i Matt Stagger Band då han träffade Jaz Coleman (från Cheltenham, Gloucestershire) i Notting Hill, London. Under början av 1979 efter att Coleman blygsamt spelat keyboard i bandet, lämnade Coleman och Ferguson bandet för att bilda Killing Joke. De lade ut en annons i en musiktidning varpå Kevin Walker blev gitarrist och Martin Glover blev basist.

Vid slutet av 1979 startade de Malicious Damage skivbolag med den grafiska konstnären Mike Coles för att kunna pressa och sälja sin musik;[9] Island Records distribuerade skivorna tills Malicious Damage skrev kontrakt med E.G. Records 1980. Killing Jokes första singlar var punk rockiga och ibland med inslag av electronica såsom "Nervous System" och "Turn to Red". Deras 'Nervous System/Turn to Red' EP nådde till sist den legendariska dj:n John Peel som ofta spelade spåren på radio. De ändrade snart sound mot ett mer aggresivt och mer heavy metal-inspirerat sound, som man kan höra på deras första skivor, Killing Joke (1980) och What's THIS For...! (1981). De turnerade flitigt över hela Storbritannien under denna tid, och både post-punk och heavy metal-fans blev intresserade av Killing Joke genom singlar som "Follow the Leaders" (1981).[1]

Killing Joke var mycket kontroversiella med sitt bildanvändande vid skivutgivningar. Typiska bilder på skivorna och scener var bisarra och potentiellt chockerande och upphetsande. Bandet använde bland annat en ett foto av en präst som vandrade kring soldater och gjorde fascisthälsning, vilken senare användes som omslag för gruppens samlingalbum, Laugh? I Nearly Bought One!. Snart därefter fick bandet ställa in en konsert i Glasgow, Skottland. Vid denna tid hävdade vissa journalister att bandets texter handlade om bland annat fascism.

Killing Jokes tredje album, Revelations, producerat av Conny Plank, släpptes 1982, och gruppen medverkade bland annat i John Peels show. Skivan gick in på brittiska musiktopplistan som nummer 12.[1]

1982 blev vissa Killing Joke-medlemmar mer inblandade i ockultism, framförallt Coleman. I februari samma år flyttade Coleman, Geordie och Youth till Island för att överleva apokalypsen, som Coleman sagt snart skulle komma. På Island arbetade Coleman och Geordie med musiker från bandet Þeyr i projektet Niceland. Efter några månader insåg Youth att apokalypsen inte skulle inträffa och bestämde sig därför att flytta tillbaka till England. Youth grundade då bandet Brilliant med Paul Ferguson, men Ferguson återvände snart till Island för att åter gå med i Killing Joke med den nya basisten Paul Raven (tidigare från Neon Hearts och rock / glam-bandet Kitsch). Efter att ha varit på Island ett tag återvände hela bandet till England för att spela in ny musik och hålla konserter.

Den nya banduppsättningen, tillsammans med Conny Plank, producerade den nya singeln "Birds of a Feather / Sun Goes Down / Flock the B-Side", och Ha!, en sex-spårig EP med låtar inspelade under en konsert i Toronto i augusti samma år.

1983-1988

Killing Jokes fjärde album, Fire Dances (1983), innehöll musik som liknade singeln "Birds of a Feather" och var något lugnare än tidigare skivor, vilket blev en ny vändning musikaliskt sett för bandet. Detta fortsatte med singlarna "Me or You" och "A New Day"; till vilken det också skapades en musikvideo.[1]

Genom att blanda in pop i musiken och då Coleman sjöng istället för att growla utvecklade Killing Joke en form av new wave till deras femte album, Night Time (1985). De blev mer kända och fick framgångar med singeln "Love Like Blood", vilken nådde 16:e plats på Storbrtianniens singellista. Night Time innehöll också singlarna "Eighties" (1984), "Kings and Queens" (1985) och "Love Like Blood (Gestalt mix)" (1985), vilka alla fanns med på UK Top 75. Albumet i sig nådde 11:e plats på albumlistan i Storbritannien.[1]

Soundet på gruppens sjätte album, Brighter than a Thousand Suns (1986), liknade mer "Love Like Blood"-singeln. Soundet var varken mer eller mindre agressivt eller tyngre än tidigare skivor och skivan avvek musikaliskt sett vilket ledde till delade åsikter av lyssnare. Detta ledde till oenighet mellan kritiker och lyssnare såsom åsikter om bande tvingats skapa ett mer kommersiellt sound av skivbolaget E.G. Records, eller om bandet nu valt att åter gå tillbaka till post-punkssoundet. De som riktigt uppskattar skivan kallar det för en milsten och anser det vara den bästa skivan bandet släppt. Två singlar släpptes från albumet; "Adorations" och "Sanity" och bandet fortsatte att turnéera tills slutet av året.

Coleman började planera en soloskiva 1987 och skapade demolåtar med hjälp av Geordie Walker. Projektet gick över budgeten och skivbolaget ansåg att den fick släppas som en Killing Joke-skiva istället. Försök gjordes att få in Raven och Ferguson i den nya musiken, vilket inte fungerade och spänningarna i bandet ledde till att de båda sparkades från bandet. Jimmy Copley ersattes som trummis tillsammans med Jeff Scantlebury.

Resultatet blev Outside the Gate (1988), och är Killing Jokes mest kontroversiella album. Albumets sound är mer synthinspirerat än tidigare. Två singlar släpptes från skivan, "America" och "My Love of This Land". Musikvideon till "America" spelades in med Coleman och Geordie tillsammans med trummisen Jimmy Copley och basisten Jerome Rimson, vilka aldrig spelade in låten med bandet.[10] Inga spelningar gjordes för att direkt stödja albumet och bandet spenderade mycket tid under 1988 för att bryta upp med skivbolaget E.G. Records. Denna tvist gjorde att Coleman drabbades av ett nervöst sammanbrott.

Den 19 september 1987 höll Coleman en föreläsning på Courtauld Institute där han berättade om tankarna bakom den då outgivna Outside the Gate, ur ett numerologiskt och ockult perspektiv. Geordie och Jeff Scantlebury medverkade med ett mindre musikarrangemang för föreläsningen. En inspelning av föreläsningen gavs senare ut under titeln The Courtauld Talks på Martin Atkins Invisible Records 1989.

1989-1991

Mot slutet av 1988 bestämde Coleman och Geordie att Killing Joke återigen skulle börja spela live. Bandet började leta efter en heltidstrummis och basist. Martin Atkins, som spelade i Public Image Ltd. och senare Ministry och Pigface blev trummis. En passande basist blev något svårare. Den tidigare The Smiths-medlemmen Andy Rourke började spela, men sparkades endast efter tre dagar. Till sist blev Dave Ball ny basist i bandet, och medverkade på bandets första spelningar på nästan två år i december 1988.[11] Ingenting från Brighter than a Thousand Suns eller Outside the Gate) spelades under dessa spelningar (och har inte gjort så därefter heller). Turnéen fortsatte över Storbritannien, Europa och USA till augusti 1989, när bandet tog en paus för att spela in nytt material i Tyskland. Jaz Coleman spelade då in Songs from the Victorious City med Anne Dudley från Art of Noise.

Taif lämnade bandet och tillbaka kom den tidigare basisten Paul Raven. Nytt material började skrivas och spelas in i London, vilket resulterade i Killing Jokes åttonde album, Extremities, Dirt & Various Repressed Emotions, vilken släpptes på det tyska skivbolaget Noise International 1990. Skivan innehöll några av bandets tyngsta, högsta och råaste låtar. Efter skivan gavs ut gav sig Killing Joke ut på ny turné över Europa och Nordamerika, men under mitten av 1991 hade den nya lovande banduppsättningen spruckit. Coleman lämnade Storbritannien för Nya Zeeland för att leva på en avlägsen ö. Det såg nu ut som att Killing Joke var över för gott.

Geordie Walker, Martin Atkins, Paul Ferguson, Paul Raven och bandets livekeyboardist John Bechdel tillsammans med sångaren Chris Connelly fortsatte som det kortlivade Murder, Inc., vilka gav ut en självbetitlad skiva 1992.

1992-1996

Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

2002-idag

Killing Joke i Paris, 2008.
Wiki letter w.svg  Detta korta avsnitt behöver utökas.

Diskografi

Huvudartikel: Killing Jokes diskografi

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Hightower, Laura; Leigh Ann DeRemer (2001). "Killing Joke", Contemporary Musicians. Profiles of the people in music / Volume 30. Detroit, Michigan: Gale Research. ISBN 0787646415. OCLC 51547697
  2. ↑ 2,0 2,1 Kyselka, Mike. "We’re all gonna die!". Prague Pill (5). Prague: Impuls CR. Hämtat 2008-02-15. “In 1979 he founded Killing Joke, whose heavy sound influenced Nirvana, Nine Inch Nails and Ministry.”
  3. ↑ "Conspiracy of two". Kerrang! (2003). Hämtat 2008-01-07.
  4. ↑ Borzillo-Vrenna, Carrie (2003-04-10). "Nirvana Pay Back Killing Joke: Killing Joke : Rolling Stone". Rolling Stone. Hämtat 2008-01-07. "Twelve years after Nirvana borrowed heavily from Killing Joke's "Eighties" to create "Come as You Are," the reunited U.K. band is borrowing the defunct Seattle band's drummer to make its first studio album in seven years."
  5. ↑ "Killing Joke". TrouserPress.com. Hämtat 2008-07-26.
  6. ↑ Erlewine, Thomas; John Dougan. "Killing Joke > Overview". allmusic. Hämtat 2008-07-26.
  7. ↑ "Kashmir" (13 maj 1989]). Sounds. Olympia, Wash: South Puget Sound Community College. OCLC 42326010. Hämtat 2008-02-15. “Kim: "When we started the band we were all listening to hardcore and new wave: The Minutemen, Meat Puppets, Husker Du, Joy Division, Wire, Killing Joke, Bauhaus. At that time, in Seattle, The Melvins were slowing down their music. Malfunkshun, Green River and Soundgarden, all the bands that had started playing fast, started to slow down. This is, like, 1984 and everyone was sick of trying to be Minor Threat."”
  8. ↑ "Haughty Culture" (8 april 1989). Kerrang!. Gladesville, N.S.W.: EMAP Australia. OCLC 173405184. Hämtat 2008-02-15. “The name Soundgarden ("Not intentionally meant to throw people off," laughs Kim) is supposed to represent the many roots of the group's style, a virtual plethora of cutting edge rock that spans Sabbath, Velvet Underground, Meat Puppets and Killing Joke. There's some Zep and some Metallica; Gothicism and sublime poetry. The almost ethereal flavour of the name betrays the brutality of the music but never pins Soundgarden in one corner.”
  9. ↑ "Malicious Damage". Malicious Damage. Hämtat 2008-02-15.
  10. ↑ "JEROME RIMSON: Bass Guitarist, Author of the book RENEGADE". Phil Brodie Band. Hämtat 2008-02-15.
  11. ↑ "taif-bass: Killing Joke" (CFM). taif.co.uk. Hämtat 2008-12-15.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Killing_Joke"
Personliga verktyg