Karakachanponny
Från Rilpedia
| Karakachan | |
| 220px Flock med Karakachanponnyer i Pirin Nationalpark |
|
| Ursprung | Bulgarien |
|---|---|
| Utbredning | Lokalt i Bulgarien och Balkan |
| Miljö | Bergsmiljö |
| Egenskaper | |
| Typ | Ponny |
| Mankhöjd | cirka 125-130 cm |
| Färg | Brun, mörkbrun och svart |
| Användning | Transport, packdjur, ridning |
Karakachanponnyn är en hästras av ponnytyp som härstammar från Bulgarien. Ponnyerna avlades först av bulgariska nomader som kallades Karakachan. Idag är rasen kritiskt utrotningshotad och trots sitt historiska värde har inte den bulgariska staten något program för att rädda gamla inhemska raser. Utavel har skett med modernare raser och även andra primitiva ponnyer från Balkan för att förbättra rasen. Idag finns enbart runt 100 exemplar av rasen och ponnyerna används främst som packdjur eller exporteras till köttproduktion.
Innehåll |
Historia
Karakachanponnyn är en mycket gammal ras som avlades fram av nomadiska stammar i Bulgarien som kallades Karakachan. En av de äldsta etniska grupperna i Europa. Dessa stammar var kända som uppfödare av bland annat hästar, hundar och får. Exakt hur länge de nomadiska stammarna har avlat dessa ponnyer är okänt, däremot var dessa nomadiska stammar bland de första att använda hästen som främsta transportmedel, medan det var vanligare att man använde sig av åsnan i övriga Balkan. Karakachan-stammen använde sig troligtvis av gamla stäpp-ponnyer som den primitiva Tarpanen eller ättlingar till dessa som Konik- eller Hucul-ponnyer som levde runt Karpaterna.
Karakachanponnyn avlades väldigt selektivt av Karakachan-stammen och under början av 1900-talet kunde det finnas mellan 50-100 hästar per person i stammen. Men under 1940-talet fick stammarna svårigheter med att hålla sig med så många hästar och antalet sjönk kraftigt till ca 10-15 hästar per person, varav enbart 5-10 av dessa var avelsston från gamla linjer.
Efter Andra världskriget var Bulgarien hårt utsatt med ekonomiska problem och Karakachan-stammen tvingades bland annat att bosätta sig, istället för att vandra. Under 1957-1958 fick även staten rättighet att ta uppfödarnas hjordar för att kunna öka beståndet av hästarna vid de privata stuterierna. Karakachanponnyerna blev däremot överflödiga vid stuterierna och ansågs inte hålla den standard man ville ha på hästarna. De flesta Karakachanponnyerna slaktades för att bli mat till andra djur som grisar och höns och en del exporteras fortfarande utomlands för att ingå i köttproduktionen, främst till Italien. Stuterierna startade ett program för att förbättra ponnyerna genom att utavla med andra raser som t ex Hucul-ponnyn men även större raser som Kabardin och Haflinger-hästar. Den bulgariska staten har än idag inget program för att rädda dessa gamla primitiva raser och det har heller inte gjorts någon ansträngning för att göra reklam för rasen och goda egenskaper.
Sedan 1994 är Karakachan-ponnyn rödlistad av IUCN, som akut och kritiskt utrotningshotad med enbart ca 100 bevisat renrasiga Karakachan ponnyer kvar. En av de större flcokarna finns i Pirinbergen, i sydvästra Bulgarien där de hålls i en flock i Pirin nationalpark.
Egenskaper
Karakachanponnyn höll som transportdjur och packdjur inom de nomadiska stammarna och de vandrade säsongsvis från sommarbete till vinterbete och sedan tillbaka igen. Ponnyerna levde enbart på gräs, och fick inget annat foder och de fick klara sig själva mot kyla, värme och rovdjur, vilket gett en mycket härdig och tuff ras. De ponnyer som inte skulle användas under vandringarna lämnades i bergen där de fick klara sig själva.
Karakachanhästen är en medelstor ponny på ca 125-130 cm i mankhöjd, men räknas oftast som en miniatyrhäst, och inte en ponny. Ponnyerna är robusta och mycket väl musklade. Benen är lite korta men perfekt placerade och starka. Hovarna är mycket tåliga och hårda, något som är typiskt för en bergsras. Ponnyerna kan jobba utan hästskor. Ponnyerna är kända för att vara mycket starka, tuffa och tåliga ponnyer. De är billiga i drift då de kan leva på att enbart beta gräs. Idag används Karakachanponnyerna fortfarande till transport och packning, bland annat för skogsbruk och för att hämta ner trä från skogarna utan att skada skogen. Det har även blivit vanligare att hålla ponnyerna som riddjur för nöjes skull. Uppfödare har också tagit tillvara på den ökade turismen i Bulgarien och ponnyernas lugna temperament har gjort dem utmärkta för turistridning och guidade turer i Pirinbergen.
