Kammarspel
Från Rilpedia
Kammarspel är en genrebeteckning som i första hand använts om dramatik, men efterhand även andra konstformer. Termen myntades av regissören Max Reinhardt som 1906 grundade scenen Kammerspiele, ett annex till Deutsches Theater i Berlin, och tänkte sig "ett slags teaterns kammarmusik".[1] Reinhardts idéer var dock i hög grad inspirerade av August Strindberg, som utvecklade begreppet vidare, och var den första dramatikern att kalla sina egna pjäser kammarspel. Idealet var maximal enkelhet, intimitet och sparsmakadhet vad gäller de storslagna effekter som utmärkte mycket av den äldre dramatiken:
- I dramat söka vi det starka betydelsefulla motivet, men med begränsning. I behandlingen undvika vi all flärd, alla beräknade effekter, applådställen, glansroller, solonummer. Ingen bestämd form skall binda författaren ty motivet betingar formen. Alltså frihet i behandlingen, endast bunden av konceptionens enhet och stilkänslan.[2]
I övrigt kan Strindbergs kammarspel anses inrymma element från såväl hans naturalistiska dramer som de mer modernistiska. Det mest kända av hans kammarspel är Spöksonaten.
Andra dramatiker som kan sägas ha utvecklat genren är Eugene O'Neill, Samuel Beckett och Lars Norén.
Några exakta genrekriterier har aldrig uppställts, och termen har utan svårigheter tillämpats på film, såsom vissa verk av Ingmar Bergman (till exempel Viskningar och rop och Höstsonaten), men också videokonst, som Annika Larsson.
Innehåll |
Referenser
Noter
- ↑ "eine Art Kammermusik des Theaters" L.M Fiedler, Max Reinhardt, 1975, s. 81, cit. ur August Strindberg, Kammarspel, 368
- ↑ August Strindberg, "Memorandum" till Intima teaterns ensemble, 1908, cit, ur Strindberg, Kammarspel, s. 371
Tryckta källor
- Gunnar Ollén: Strindbergs dramatik, Sveriges Radios förlag, Kristianstad 1982, 4. ISBN 91-522-1604-7.
- August Strindberg: Kammarspel (Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk del 58), Norstedts, Stockholm 1991, 1. ISBN 91-1-911062-6.
Se även
|
||||||||||||||
